Sida:Den siste mohikanen 1915.djvu/325

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
321

älsklighet tillbaka på deras plats med alla uttryck av öm saknad. Ehuru deras textord på grund av många och allmänna avbrott och känsloutbrott blevo mindre sammanhängande skulle dock en översättning av dem ha bildat ett kväde, som i huvudsak torde ha visat sig innehålla en följd av med varandra förbundna tankar.

En flicka, som på grund av sin rang och sina personliga företräden hade valts därtill, gjorde början med blygsamma häntydningar på den bortgångne krigarens egenskaper, varvid hon förskönade sina uttryck med det österländska bildspråk, som indianerna troligen ha fört med sig från utkanterna av en annan världsdel och som i och för sig bildar ett samband mellan de två världarnas äldsta historia. Hon kallade honom sin stams panter och skildrade honom såsom den, vars mockasin ej lämnade några spår i det daggiga gräset, vars språng liknade det unga rådjurets, vars öga var mera strålande än en stjärna i den mörka natten och vars röst i striden dånade som Manitus åska. Hon erinrade honom om den moder, som fött honom, och framhöll med särskilt eftertryck den lycka hon måste ha känt över att äga en sådan son. Hon bad honom säga henne, när de möttes i andarnas värld, att delawareflickorna hade gjutit tårar på hennes sons grav och välsignat honom.

De, som följde efter henne, dämpade sina toner till en ännu mildare och vekare melodi och häntydde med kvinnlig grannlagenhet och finkänslighet på den främmande flickan, som hade lämnat den övre jorden vid en tidpunkt så nära hans egen bortgång, att den Store Andens vilja därigenom blivit allt för tydligt uppenbarad för att förbises. De förmanade honom att vara vänlig mot henne och hysa undseende med hennes okunnighet i de sysslor, som voro så nödvändiga för en så stor krigares välbefinnande. De prisade, utan minsta tecken till avund och med en glädje lik den man tänker sig, att änglarna känna över en fullkomlighet högre än deras egen, hennes makalösa skönhet och ädla beslutsamhet och tillade, att dessa utmärkta egenskaper skulle mer än ersätta de små bristerna i hennes uppfostran.

Därpå talade ännu andra i tur och ordning till flickan

Den siste mohikanen.21