långt innan solen går upp och begagna tiden på bästa sätt för att komma till Fort Edward, medan mingoerna ta sin morgonlur.»
Cora fogade sig efter denna uppmaning med ett lugn, som lärde den mera rädda Alice inse nödvändigheten av att lyda. Men innan de gingo, bad hon viskande Heyward att följa med. Unkas lyfte upp filten för att släppa dem igenom, och när systrarna vände sig om för att tacka honom för denna artighet, sågo de kunskaparen sitta framför den halvslocknade elden med ansiktet stött mot händerna på ett sätt, som visade, huru djupt han grubblade över det oförklarliga avbrott, som hade gjort slut på deras aftonandakt.
Heyward tog med sig en lågande eldbrand, som kastade ett dunkelt sken genom den trånga gång, som utgjorde deras nya rum; sedan han givit den en lämplig plats, slöt han sig till flickorna, som nu för första gången, sedan de lämnade Fort Edwards gästvänliga valar, befunno sig ensamma med honom.
»Lämna oss inte, Duncan», bad Alice. »Vi kunna inte sova på ett sådant ställe som det här, med det ohyggliga skriket ännu skallande i våra öron.»
»Låt oss först undersöka ert fästes styrka, så få vi sedan tala om vila», svarade han.
Han gick till en i grottans bortre ända befintlig utgång, som i likhet med de andra doldes av filtar, och i det han drog undan det tjocka förhänget, inandades han den friska och upplivande luften från vattenfallet. En arm av floden flöt fram genom en djup, smal klyfta, som strömmen genom nötning hade bildat i den iösa klippan alldeles under hans fötter, och erbjöd, som han trodde, ett pålitligt försvar mot varje fara från detta håll, under det att vattnet några tiotal fot ovanför dem brusade, forsade och störtade fram på det våldsammaste och mest oregelbundna sätt.
»Naturen har bildat en oöverstiglig vall på den här sidan», fortfor han, i det han pekade utför den lodräta branten ned på den mörka strömmen, innan han släppte ned filten; »och då ni veta, att redliga och pålitliga män hålla vakt på framsidan, kan jag inte finna något skäl,
