Hoppa till innehållet

Sida:Den siste mohikanen 1915.djvu/66

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

62

varför vår hederliga värds råd skulle missaktas. Jag är säker på, att Cora håller med mig om att sömn är nödvändig för er båda.»

»Jag delar fullkomligt er åsikt, om jag än inte kan följa den i handling», svarade Cora, som hade tagit plats bredvid Alice, på en bädd av sassafraskvistar. »Det finns andra orsaker, som måste förjaga vår sömn, även om vi hade blivit förskonade från den skräck, som det där hemlighetsfulla ljudet framkallade. Tänk efter själv, Heyward, om, döttrar kunna glömma den ångest en far måste utstå, då hans barn tillbringa natten, han vet inte var eller huru, i en vildmark som den här och mitt under så många faror.»

»Han är soldat och förstår att rätt bedöma äventyrligheterna under en färd genom skogarna.»

»Han är far också och kan inte förneka sin natur.»

»Hur överseende har han inte alltid varit med alla mina dårskaper, hur öm och eftergiven för alla mina önskningar», sade Alice snyftande. »Vi ha varit själviska, syster, då vi yrkat på att få besöka honom under så farliga omständigheter.»

»Det var kanske förhastat av mig att framtvinga hans samtycke i ett ögonblick av så många svårigheter, men jag ville visa honom, att om än andra sveko honom i hans trångmål, voro åtminstone hans barn honom trogna.»

»När han fick veta er ankomst till Fort Edward», sade Heyward vänligt, »utkämpades hos honom en häftig strid mellan fruktan och kärlek, om än den senare, om möjligt ännu större än förut genom den långa skilsmässan, snart vann överhanden. ’Det är min storsinta Coras anda, som leder dem, Duncan, och jag vill inte lägga band på henne’, sade han. ’Gud give, att han, som har vår kunglige herres ära sig anförtrodd, visade endast hälften av hennes beslutsamhet!’»

»Men talade han då inte om mig, Heyward?» frågade Alice med avundsam ömhet. »Säkerligen glömde han inte alldeles sin lilla Elsie.»

»Det vore en omöjlighet», svarade den unga mannen, »Han kallade er med tusen ömma smeknamn, som jag inte kan drista mig att begagna, men vilkas berättigande jag