Sida:Den siste mohikanen 1915.djvu/77

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
73

som under utstötande av de vildaste skrik med långa språng rusade över de svarta klippor, som skilde de stridande åt, kommo på några tiotal fots avstånd, höjdes Falkögas bössa långsamt bland buskarna och sände ut sitt ödesdigra innehåll. Den främste indianen tog ett språng som en sårad hjort och störtade därpå huvudstupa ned bland öns klyftor.

»Nu, Unkas!» utropade Falköga, i det han drog sin långa kniv och hans livliga ögon började blixtra av iver, »knäpp du den skrikande saten, som kommer sist, de andra två ska vi sköta om.»

Hans tillsägelse åtlyddes, och endast två fiender återstodo nu att besegra. Heyward hade givit Falköga en av sina pistoler, och de rusade nu tillsamman utför en liten sluttning sina fiender till mötes. De lossade sina vapen i samma ögonblick, båda utan framgång.

»Jag visste det!» mumlade Falköga, i det han slungade den föraktade lilla tingesten över fallet. »Kom nu, era blodtörstiga helveteshundar! Här möta ni en man av oblandad ras!»

Orden voro knappt uttalade, förrän han befann sig ansikte mot ansikte med en vilde av jättelik kroppsbyggnad och den grymmaste uppsyn. I samma ögonblick var Heyward inbegripen i en liknande strid man mot man med den andre vilden. Med snabb händighet grep Falköga och hans motståndare vardera om den andres upplyfta arm, som höll den farliga kniven. Under nära en minut stodo de på detta sätt och sågo varandra in i vitögat, på samma gång de mer och mer ansträngde sin muskelstyrka för att få övertaget. Slutligen segrade den vita mannens härdade senor över infödingens mindre övade lemmar; den senares arm gav småningom vika för motståndarens alltmera ökade kraft, och plötsligt vrängde Falköga sin väpnade hand lös från sin fiendes tag och stötte den skarpa kniven genom dennes nakna bröst in i hjärtat. Under tiden hade Heyward blivit ansatt i en vådligare kamp. Hans lätta värja sprang av vid första sammandrabbningen, och då han icke ägde några andra försvarsvapen, berodde hans räddning nu uteslutande på hans kroppsstyrka och beslutsamhet. Visserligen var han icke vanlottad i något