88
störa, gjorde småningom sitt ljuva inflytande gällande på åhörarnas sinnen, Alice avtorkade omedvetet sina tårar, Cora skänkte ett gillande småleende åt judakonungens namne och hans fromma bemödanden, och själve Heyward vände snart bort sin bistra blick från grottans utgång för att med ett mildare uttryck fästa den på Davids ansikte eller för att möta strålarna, som smeksamt utgingo från Alices tårglänsande ögon. Åhörarnas öppet visade deltagande uppmuntrade sångaren, vars röst återvann sin fyllighet utan att förlora den rörande vekhet, som just utgjorde dess hemliga behag; han ansträngde sin återvunna förmåga till det yttersta och höll ännu på att fylla grottans valv med långa och klangrika toner, då utanför ett tjut bröt löst, som ögonblickligt avbröt hans fromma sång och kvävde hans röst så plötsligt, som om hans hjärta bokstavligen hade flugit upp i halsgropen.
»Vi äro förlorade!» utropade Alice, i det hon kastade sig i Coras armar.
»Inte ännu, inte ännu», svarade den upprörda men oförskräckta Heyward. »Lätena kommo från öns mitt och utstöttes av indianerna, när de fingo syn på sina döda kamrater. Ännu äro vi inte upptäckta, ännu finns det hopp.»
Hur svaga och nästan förtvivlade utsikterna att undkomma än voro, gingo Heywards ord ej förlorade, ty de upplivade systrarnas mod och kraft så mycket, att de under tystnad avvaktade utgången. Ett nytt tjut följde snart på det första, varpå en verklig storm av röster hördes sprida sig över ön från dess högsta till dess lägsta ända, till dess de nådde den nakna klippan över grottorna, där efter ett vilt triumfrop luften fortfarande fylldes av ohyggliga skrik och skrän, sådana endast människan förmår frambringa och även hon endast i ett tillstånd av råaste barbari.
Mitt under detta larm uppsteg ett triumferande tjut på några fots avstånd från den dolda ingången till hålan. Heyward uppgav nu varje hopp, i tanke att det gav till känna, att de voro upptäckta. Men detta intryck försvannh åter, när han hörde rösterna samla sig vid det ställe, där den vita mannen så motvilligt hade lämnat kvar sin
