8
min afresa, begärde hvarken himmelens eller min fars välsignelse, frågade lika så litet efter omständigheterna som följderna, utan inskeppade mig, Gud skall veta det, till min största olycka! den 1 September 1651, på det till London afseglande fartyget. Jag tror icke, att det någonsin funnits en ung äfventyrare, hvars missöde började så tidigt och slutade så sent, som mitt.
Knappt hade skeppet lemnat hamnen, innan vinden blåste upp, och sjön började gå oerhördt högt. Det var första gången jag var på hafvet; jag kände mig snart obeskrifligt sjuk, och min själ var uppfylld af ångest och förskräckelse. Nu först började jag allvarsamt besinna det steg, jag tagit, och tänka på den gudomliga rättvisan, som i mig straffade en brottslig son. Mina föräldrars välmenta råd, min fars tårar, min mors förmaningar, sväfvade lifligt för min själ; och mitt samvete, hvilket ännu icke blifvit så förhärdadt, gjorde mig bittra förebråelser, för det jag föraktat förnuftets råd och så svårt brutit mina pligter mot Gud och min far.
Under tiden tilltog stormen i häftighet, och vågorna tornade sig på hvarandra; men det var ännu ingenting i jemförelse med hvad jag efteråt, ja, knappt nâgra dagar sednare, fick erfara, ehuru nog för att i hög grad förfära en nybegynnare som jag. Med hvarje ny våg trodde jag mig gå till botten, och så ofta fartyget sjönk ner mellan tvenne vågor, tänkte jag att sjön skulle uppsluka det. Under detta själsqval fattade jag flera gånger den föresatsen och gjorde det högtidliga löfte, att, ifall Gud uppehölle mitt lif under denna resa och läte mig åter sätta min fot på fasta landet, skulle jag aldrig mera gå om bord på ett fartyg, utan genast återvända