Sida:Den verklige Robinson Crusoe's lefverne och äfventyr.djvu/239

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

210


Först emot morgonen inslumrade jag. Förslappningen i min själ medförde en djup sömn, efter hvilken jag kände mig betydligt lugnare.

Nu började jag öfverlägga med större redighet, och kom, efter en lång strid med mig sjelf, till den slutats, att min så angenäma, så fruktbara ö, icke vore så öfvergifven, som jag i förstone trott; att väl inga ständiga innevånare funnos på den, men att en eller annan farkost någon gång kom öfver till den, antingen med afsigt, eller ditförd af vidriga vindar.

Under de femton år, jag tillbragt på ön, hade jag ännu icke en enda gång sett ens skuggan af en mensklig varelse; det var således sannolikt, att ifall vildarne någon gång landade vid den, de åter genast inskeppade sig, emedan de ännu icke funnit för godt, att bosätta sig på densamma.

Den största fara, för hvilken jag således kunde vara utsatt, bestod följaktligen i en tillfällig landstigning af fasta landets innevånare, hvilka, enligt all sannolikhet, anlände tvert emot deras afsigt och högst sällan skulle tillbringa natten på ön, för att afvakta dagen och den återinträdande floden. Jag behöfde således icke tänka på annat, än att förskaffa mig en säker tillflyktsort, i fall jag skulle få se vildarne landstiga.

Jag började nu ångra, att jag gifvit min grotta en utgång, som ledde utom förskansningen, hvarföre jag efter mogen öfverläggning beslöt anlägga ännu en förskansning på något afstånd från det första, och just på samma ställe, der jag för tolf år sedan planterat den redan omnämnda alléen. Träden stodo der hvarandra