Sida:Den verklige Robinson Crusoe's lefverne och äfventyr.djvu/30

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

17


Min kamrat, som ursprungligen medverkat till min hårdnackade fåvitskhet, var i detta ögonblick i ett vida modlösare tillstånd än jag. Första gången han talade mig till i Yarmouth, hvilket inträffade först andra eller tredje dagen af vår dervaro, ty vi bodde i spridda qvarter af staden, tyckte jag hans röst vara mycket rörd. Han frågade mig med en skakning på hufvudet och med nedslagen min, huru jag mådde och underrättade på samma gång sin far, skeppskaptenen, hvem jag var, och att jag företagit denna resa, endast som ett försök, men med afsigt, att längre fram företaga andra större resor. Då vände denne man sig till mig, och sade i en allvarsam och bekymrad ton: “Unge man, ni borde aldrig mer bege er till sjös, utan anse det förefallna som ett, tydligt, osvikligt tecken, att ni icke är ämnad till sjöman.“ — “Men hvarför det, Herre? tänker ni då icke mer företaga några resor? — “Det är en stor skilnad“, svarade han, “jag sköter mitt kall och gör min pligt, hvaremot ni, som medföljt endast på försök, nu af himmelen undfått en försmak af hvad som väntar er, i fall ni framhärdar i er föresats. Hvem vet, om icke allt detta inträffat just för er skull, i likhet med hvad som hände Jona på skeppet från Tarsis. Säg mig uppriktigt, hvarföre ni egentligen gått ombord?“ Jag berättade härpå för honom en del af min historia; men mot slutet af min berättelse afbröt han mig, och blef utomordentligt ond. Hvarmed har jag förtjent, utropade han hastigt, att en sådan olycksfågel skulle komma på mitt skepp Jag ville hädanefter icke för tusen pund Sterling sätta min fot på ett fartyg, som har er ombord! Hans sinne var väl ännu mycket upprördt af tanken på den

Robinson.2.