Sida:Den verklige Robinson Crusoe's lefverne och äfventyr.djvu/307

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

270


religion, ja, till och med hos de råaste och grymmaste vildar.

För att afslöja dessa gubbars list och göra den begriplig för Fredag, sparade jag ingen möda, och jag förklarade honom, att deras föregifna besök på bergen, i afsigt att säga till deras gud Benamucke ingenting annat än Oh! vore ett rent bedrägeri, men mycket bedrägligare de svar, som guden skulle ha lemnat; ty talade de der verkligen med någon, måste denna någon tvifvelsutan vara en ond ande. Jag inlät mig nu med honom i ett långt samtal om djefvulen; talade om hans ursprung, rebelliska förfarande mot Gud, hat till menniskorna, orsakerna till detta hat, hans bemödanden, att i de aflägsnare trakterna af jorden låta tillbedja sig som Gud, de oräkneliga, baksluga konstgrepp, med hvilka han söker störta menniskorna i förderfvet och slutligen de smygvägar, på hvilka han försöker leda våra passioner och sinnesrörelser, i det han låter oss sjelfva uppträda som våra frestare, hvarigenom vi af egen, fri vilja orsaka vårt förderf.

Härunder fann jag, att det icke var så lätt, att bibringa honom riktiga begrepp om djefvulens väsande, som jag hade förmått upplysa honom om Gud. Naturen sjelf understödde alla de slutsatser, med hvilka jag sökte ådagalägga för honom nödvändigheten af en stor grundorsak, en högst oinskränkt herskande makt, en osynligt ledande Försyn, då jag på samma gång bevisade honom, hur rättsenlig och billig den dyrkan vore, hvilken vi egnade denna urkraft. Ingenting af allt detta stod mig till buds, då jag ville reda begreppen om den onde fienden, hans ursprung, tillvaro, natur