271
och hufvudsakligast hans åtrå att göra det onda och äfven dertill förleda oss. Vid ett af dessa tillfällen satte den goda ynglingen mig i så stor förlägenhet genom en den allra naturligaste och oskyldigaste fråga, att jag knappt var i stånd att svara honom. Jag hade nemligen länge talt med honom om Guds herravälde, om Hans allmakt, Hans afsky för synden, om den eviga eld, Han beredt de oförbätterliga, om Hans makt, att i ett enda ögonblick kunna tillintetgöra oss och hela verlden, emedan Han skapat allt detta; och härunder hade han lyssnat på mig med den största uppmärksamhet.
Men då jag härpå berättade för honom, att satan vore Guds fiende i menniskornas hjertan, och använde all sin elakhet och list att förinta Försynens goda afsigter, samt störta Christi rike på jorden, afbröt han mig hastigt med följande ord: “Mycket bra, du säga, Gud vara stark, Gud vara stor; men då vara äfven mycket starkare, mycket mäktigare än djefvulen!“ — “Ja visst, Fredag“, svarade jag, “Gud är mycket mäktigare än djefvulen, han står högt öfver honom; och derför bedja vi Gud, att Han måtte lägga djefvulen för våra fötter, och stärka oss, på det vi må motstå hans frestelser och omintetgöra hans onda vilja“ — “Men“, inföll nu Fredag, “nu Gud vara mycket starkare, mycket mäktigare än djefvulen, hvarför då icke Gud döda djefvulen, att han icke mera vara elak?“
Denna fråga gjorde mig icke litet brydd. Jag var väl då en till åren kommen man, men ännu en alltför ung religionslärare, och egde ingalunda de egenskaper, hvilka anstå en kasuist. Utan att nu veta hvad jag skulle svara honom låtsade jag i början icke ha förstått
