Hoppa till innehållet

Sida:Den verklige Robinson Crusoe's lefverne och äfventyr.djvu/309

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

272


hans fråga, utan bad honom förklara, hvad han egentligen menat. Men hans svar var alldeles för mycket koncist, för att han kunnat glömma det; och derföre upprepade han det ord för ord, men äfven med samma språkfel. Härunder fick jag tid, att samla mig något, och jag sade honom: “Gud ämnar visserligen på sistone straffa djefvulen på det allra strängaste; Han gömmer honom till domedagen, då han blir störtad i en bottenlös afgrund, der eviga lågor skola omsluta honom”. Härmed var dock icke Fredag belåten, utan han återkom till sin förra åsigt, och sade: “Gömma? till domedagen? jag icke förstå det! Hvarföre icke djefvulen straxt döda, hvarför låta bli stor?“ — “Med samma skäl“, svarade jag, “kunde du äfvenledes fråga, hvarföre icke Gud dödar oss båda, när vi förolämpa Honom genom syndiga gerningar; Han låter oss lefva, på det vi må ångra våra synder, och Han kunna förlåta oss.“ — Efter att några ögonblick ha funderat på mitt yttrande, återtog han godsint: “Aha! det vara rätt; alltså du, alltså jag, alltså djefvulen vara dåliga, alla gömma, alla ångra, alla Gud förlåta!“ Naturligtvis intogs jag nu af ny förvåning; men detta bevisade mig, att om äfven de enkla begreppen om tingens natur leda den förnuftiga varelsen till ett Guds erkännande, och till den dyrkan, som tillkommer det högsta väsendet såsom en nödvändig följd af vår natur, är det likväl endast den gudomliga uppenbarelsen, som kan leda oss till ett erkännande af Frälsaren och det genom en medlare företagna befrielseverket till vår förmån, liksom till ett nytt förbund och en förespråkare inför Guds thron. Endast en från himmelen kommen uppenbarelse säger jag, förmår inprägla