305
Han bedyrade mig, att de allesammans voro öppenhjertiga och rättskaffens menniskor, men befunno sig i det största elände, att de voro utan kläder och vapen och icke hade andra lifsmedel, än dem vildarne af nåd och barmhertighet gåfvo dem; de hade förlorat allt hopp att återkomma till sitt fädernesland; och om jag ville hjelpa dem, vore han fullt och fast öfvertygad, att de skulle offra lif och blod för mig.
Förlitande mig på dessa försäkringar, beslöt jag afsända den gamle vilden tillika med spanioren, för att underhandla med dem. Sedan spanioren förberedt allt, till sin afresa, gjorde han likväl sjelf ouppmanad en anmärkning, som å ena sidan förrådde mycken klokhet, och å den andra så stor uppriktighet, att det högeligen gladde mig, och att jag uppskjöt hans kamraters befrielse till sex månader derefter. Saken förhöll sig sålunda:
Han hade då varit nära fyra veckor hos oss, och under denna tid hade jag visat honom, på hvad sätt jag, jemte den gudomliga Försynens hjelp, sörjt för mina behof. Han hade sett mina spanmålsförråd, som visserligen voro tillräckliga för min egen person, men icke, utan den största sparsamhet, för den stora familj, jag nu hade att underhålla; skulle derföre, som han nu anmärkte, hans sexton landsmän komma till, blefve mina förråder icke tillräckliga, och ännu mindre skulle vi kunna proviantera ett fartyg, i händelse vi byggde oss ett sådant, för att segla till någon af Amerikas kristna kolonier. Han ansåg det derföre vara ändamålsenligare, om jag tillät honom och de båda andra, att upprödja ännu flere jordsträckor, för att utså all min säd, och derefter afvakta en skörd, som blefve
