310
Jag hoppade ner på marken och ilade, sedan jag klädt mig, utan att ana någon fara, genom den täta småskog, som omgaf min boning.
Som jag, efter hvad jag nämnde, icke anade någon fara, hade jag mot min vana, sprungit hemifrån utan vapen; men huru stor blef icke min förvåning, då jag, kastande blicken utåt hafvet, varseblef på halfannan timmas afstånd från stranden en slup, som förde ett så kalladt Latinskt segel och med temlig god vind seglade rätt på min ö. Jag märkte genast, att den icke kom från fasta landet, utan från den sydligaste delen af ön. Sedan jag ropat Fredag till mig, befallde jag honom, att hålla sig dold, ty dessa menniskor voro icke de vi väntade, och vi kunde ännu icke veta, om de voro vänner eller fiender.
Jag hämtade derefter en kikare, för att se huru jag borde förhålla mig. Jag satte upp stegen mot klippan, hvilket jag vanligtvis gjorde, då jag anade en fara, och ville ha fri utsigt, utan att upptäckas.
Sedan jag uppkommit på klippan, upptäckte jag helt tydligt ett fartyg, som låg för ankar ungefär tre timmars väg syd-syd-ost från mig, men endast halfannan timmas väg från stranden. Jag öfvertygade mig snart, att så väl fartyget som slupen voro från England.
Det blefve mig omöjligt att beskrifva den bestörtning, som nu intog mig, ehuru min glädje på samma gång var utomordentlig, att se ett skepp, på hvilket voro landsmän, och följaktligen äfven vänner till mig. Emellertid uppstego inom mig vissa hemliga tvifvelsmål, hvilka bjödo mig, att vara på min vakt. Framförallt eftersinnade jag, hvad ett Engelskt fartyg kunde ha att
