Sida:Den verklige Robinson Crusoe's lefverne och äfventyr.djvu/377

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

336


Han skulle derjemte säga, att han medtoge dessa fem endast till sitt biträde, och att de öfriga skulle förvaras till underpant på deras trohet, som åtföljde honom.

Visade dessa sig trolösa under anfallet på fartyget, skulle man genast låta hänga de fem, som qvarstannat.

Dessa stränga åtgärder öfvertygade dem, att guvernören var en man, som visste förskaffa sig gehör. De hade således intet annat val öfrigt, än att gå in på allt, och ifrån detta ögonblick låg det lika mycket i fångarnes, som kaptenens interesse, att öfvertala de fem andra till ett troget fullgörande af sin pligt.

Mina stridskrafter uppgingo nu till tolf man, och jag frågade kaptenen, om han med dem ville våga att bemäktiga sig fartyget.

Hvad mig och Fredag beträffade, ansåg jag för klokast, att vi stannade hemma, emedan vi hade sju fångar att bevaka.

Jag beslöt härefter, att icke släppa ut de fem, vi hade i hålan, utan skickade Fredag tvenne gånger till dem, för att förse dem med lifsmedel.

Då jag visade mig för tvenne af dem, som skulle utgöra gisslan för de öfrige, medföljde kaptenen och sade till dem, att jag var utsedd af guvernören till deras bevakning, samt att det vore hans vilja, att de i allt skulle lyda mig. “I motsatt fall“, tillade han, “skulle de genast föras till slottet och smidas i kedjor.“

Då jag sålunda aldrig lät dem se mig som guvernör, spelade jag i stället en annan rol, och talade oupphörligt om guvernören, besättningen, slottet och andra dylika saker.