Hoppa till innehållet

Sida:Den verklige Robinson Crusoe's lefverne och äfventyr.djvu/42

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

29


betyder nemligen att svärja vid profeten Muhamed och sin faders skägg), så tvingas jag, att kasta äfven dig i hafvet.“ Han svor härpå, att vara mig trogen och följa mig öfverallt.

Så länge jag ännu hade mohren i sigte, styrde jag rätt fram, i det jag föredrog att segla bidevind, på det man skulle tro oss taga vår kosa åt Gibraltars sund, som äfven i sjelfva verket var troligast. Huru skulle man kunnat förmoda oss styra sydvarts mot en i sanning barbarisk kust, der vi heller icke kunde landstiga, utan att bli uppätna af vilda djur eller ännu obarmhertigare vilda menniskor.

Så snart det blifvit mörkt, ändrade jag kosa och styrde åt sydost, hållande mig något mer i ost, för att icke aflägsna mig från kusten; och som jag hade god vind och hafvet var lugnt, seglade jag så raskt, att jag vid pass kl. tre eftermiddagen derpå, då jag först upptäckte land, måste befinna mig åtminstone 150[1] mil söder om Salé, långt utom kejsarens af Marocco stater, ja, till och med utom hvarje annan furstes på denna landsträcka, ty vi sågo icke till någon menniska.

Min fruktan för mohrerna var emellertid så stor, och ångesten, att falla i deras händer, så förskräcklig, att jag hvarken kunde besluta mig till att segla långsammare, eller gå i land, eller kasta ankar. Vinden fortfor att vara god, och jag fortsatte derföre min segling under hela fem dagar; då vinden likväl kastade om åt söder, besinnade jag, att om man också skickat ut ett fartyg att förfölja oss, det nu likvisst vore

  1. Engelska, hvaraf ungefär 6 på en svensk räknas öfverallt i denna bok.