Sida:Den verklige Robinson Crusoe's lefverne och äfventyr.djvu/43

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

30


tvunget att vända om. Jag vågade derföre landa och lade mig för ankar vid mynningen af en liten flod. Huru den hette, under hvilken bredd, i hvilken trakt, hos hvilken nation jag befann mig, kan jag icke säga. Jag såg ingen mensklig varelse och önskade icke heller se någon.




5.
Sökande efter sött vatten, och jagt på Lejon.

Friskt vatten var det enda, jag önskade, och hvad jag icke längre kunde umbära. Vi inlöpte derföre i denna undangömda hamn, med beslut att simma i land och undersöka trakten så snart det blifvit mörkt. Vid nattens annalkande förnummo vi likväl ett så hemskt rytande af vilda djur, att den arma gossen så när hade dött af förskräckelse och innerligt bad mig att icke gå i land förr än morgonen derpå.

“Välan, Xury“, sade jag, “jag vill göra dig till viljes; men hvem vet, om vi icke då råka ut för menniskor, som törhända äro långt farligare än lejonen.“

“Då skjuta vi på dem“, svarade han, “för att jaga dem på flykten.“ Han talade nemligen något engelska, hvilket språk han lärt af mig och andra slafvar.

Jag gladde mig åt denna beslutsamhet hos gossen, och gaf honom till vederqvickelse litet likör ur en butelj i den förr omnämnda kistan. För öfrigt hade Xury rätt, och jag biföll hans förslag.