31
Vi läto vårt lilla ankare falla, och voro lugna under hela natten, ehuru vi icke sofvo, ty under två till tre timmar varseblefvo vi flera lefvande djur af en förfärlig storlek och olika skapnad (för hvilka vi icke hade något namn), som sprungo utföre stranden till floden, i hvilken de badade och hoppade om hvarandra. Härunder tjöto och röto de så hiskligt, att jag aldrig hört någonting dylikt.
Xury darrade af förskräckelse, och jag tillstår, att jag sjelf icke var synnerligen väl till mods; men vi bäfvade långt mer, då vi märkte ett af dessa odjur komma simmande mot slupen. Xury bad mig lyfta ankaret och ro derifrån af alla krafter.
Visst inte Xury, svarade jag honom, vi göra mycket bättre i att sticka ut ankartaget, vid hvilket vi fästa en boj, och sedan styra ut till sjös, ty alltför långt skall odjuret icke kunna följa oss.
Jag hade icke väl sagt dessa ord, då jag till min stora häpnad varseblef odjuret tvenne famnar ifrån oss. I ögonblicket sprang jag ned i kajutan, tog min bössa och sköt på det. Odjuret vände sig här på några gånger rundt omkring och sam åter mot stranden.
Obeskrifligt var det tumult, det förfärliga rytande och tjut, som följde på knallen af mitt gevär, såväl längs efter stranden som inåt landet; och jag slöt häraf, att dessa djur säkert aldrig förr hört någonting sådant. Jag besinnade derjemte, att vi icke gjort klokt att nattetid gå i land, samt att det äfven kunde vara farligt att våga sig dit på ljusa dagen; ty att falla i vildarnes händer, var icke mindre förskräckligt för oss, än att råka i
