32
lejonens och tigrarnas klor; åtminstone fruktade vi båda delarne lika mycket.
Emellertid sågo vi oss i alla händelser tvungna, att skaffa oss sött vatten, ty det återstod knappt några qvarter af vårt förråd; men när och hvar? deri låg knuten.
Då sade Xury, att om han finge gå i land med ett af vattenkärlen, så ville han spana efter vatten. Jag frågade honom, hvarföre han ville gå dit och icke hellre stanna qvar i slupen, medan jag sjelf gick i land.
Med en tillgifvenhet, för hvilken jag alltifrån denna stund började hålla af honom, svarade mig gossen: “Ifall de vilda menniskorna komma, skola de uppäta mig, och ni kan fly härifrån.
“Bra Xury!“ utropade jag, “vi skola följas åt båda två och döda de vilda menniskorna; de skola icke äta upp någondera af oss.“
Jag gaf honom derpå en klunk likör och en skeppsskorpa, hvarefter vi med gemensamma krafter drogo slupen i land. Beväpnade med våra bössor, togo vi hvar sitt vattenkärl och begåfvo oss på vår upptäcktsresa.
Jag aktade mig noga, att förlora slupen ur sigte, ty jag fruktade, att vildarne kunde komma roende utför floden; men gossen hade nu på något afstånd inåt landet upptäckt en sank däld; han gick fram dit och kom snart springande tillbaka.
I den tron, att han förföljdes af en vilde eller blifvit förskräckt af något rofdjur, ilade jag fram. Men då jag kom honom närmare, såg jag honom bära någonting på sina axlar. Det var ett djur, hvilket han skjutit, och som hade stor likhet med en hare, endast med olika färg och längre ben.
