Sida:Den verklige Robinson Crusoe's lefverne och äfventyr.djvu/57

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

44


frälst ur den svåraste belägenhet, och det återstod mig endast att tänka på den närmaste framtiden.

Jag kan icke nog berömma Kaptenens ädelsinnade förfarande mot mig. Han ville alls icke emottaga någon betalning för öfverfarten, utan gaf mig tvertom tjugu piaster för leopardens skinnn och fyratio för lejonhuden. Dessutom lät han punktligen återställa mig allt af mina tillhörigheter på fartyget och köpte af mig hvad jag ville aflåta, som t. ex. flaskfodret, tvenne af mina bössor och återstoden af vaxet, hvaraf jag hade gjort ljus. Med ett ord, jag erhöll inalles 220 piaster för min laddning, och med denna summa satte jag nu foten på brasiliansk botten.

Någon tid derefter rekommenderade mig Kaptenen till en hederlig man, hvilken hade en såkallad Engenho (d. v. s. en sockerplantage i förening med sockerbruk). Jag tillbringade någon tid hos honom, hvarigenom jag lärde känna odlingen af sockerröret och sockrets beredning.

Då jag såg, hvilket angenämt lif plantageägarne förde, och hur hastigt de blefvo rika, beslöt jag att nedsätta mig bland dem, ifall jag dertill erhölle regeringens tillstånd. Derjemte funderade jag på utvägar, att utbekomma de penningar, jag hade innestående i London. Sedan jag derföre förskaffat mig ett naturalisationsbref, uppköpte jag så mycken ouppodlad mark, som min lilla egendom medgaf, och uppgjorde en plan till plantageanläggningar, som stod i förhållande till det kapital, jag hade att vänta från London.

Jag hade till granne en i Lissabon född Portugisare, hvilkens föräldrar likväl varit Engelsmän. Han hette Wells och var i ungefärligen samma belägenhet som