Sida:Den verklige Robinson Crusoe's lefverne och äfventyr.djvu/58

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

45


jag. Jag kallade honom granne, emedan hans plantage gränsade intill mitt jordstycke, och emedan vi stodo på vänskaplig fot med hvarandra. Min förmögenhet var lika så obetydlig som hans, och under tvenne år förvärfvade vi icke mer, än som nätt och jemnt var nödvändigt till vårt lifsuppehälle. Vi började emellertid taga oss allt bättre ut, och vår jord blef äfven mer gifvande, hvarföre vi under tredje året planterade tobak, och dessutom för följande året hade i beredskap ett ansenligt stycke land till sockerplantering. Men båda två. hade vi behof af legda händer; och derunder, mer än någonsin, fann jag hur orätt jag gjort uti, att skilja mig från Xury.

Men ack! sådant var icke att förundra sig öfver hos mig, som aldrig gjort hvad jag borde göra. Men här var ingen hjelp, ty vända om kunde jag icke mer. Jag hade valt en sysselsättning, som icke öfverensstämde med mitt naturliga lynne utan stod i uppenbar motsägelse till det lefnadssätt, jag tyckte om; ett lefnadssätt, för hvars skull jag icke allenast öfvergifvit min fars hus, utan äfven föraktat hans välmenta råd till mig. Och just nu inträdde jag i denna medelklass, hvilken han så mycket lofordade, och i hvilken jag, i fall jag lydt hans råd, kunnat inträda långt före detta, utan att ha varit tvungen kringirra i verlden på ett så ömkligt sätt!

Huru ofta sade jag icke nu till mig sjelf: hvad jag här gör, kunde jag lika lätt ha gjort i England, omgifven af de mina och mina vänner. Var det väl nödvändigt, för att uppnå ett sådant mål, att tillryggalägga tvåtusen timmars väg, för att, omgifven af främlingar, ja till och med af vildar, begrafva mig i en ödemark,