Sida:Det går an 1839.djvu/28

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


bal-dansar, skall du se! Men jag gillar ändå icke källarrörelsen; vore folk folk, så fick sådant folk snart flytta ur Lidköping och draga dädan. Men nu är det så, att många vilja dricka, spela och dansa, och — der är en orimmeligt stor danssal, Albert! 8 fönsterlufter i längden, om jag mins; 24 rutor i hvar luft!

»Är då du, Sara, icke alls road af att dansa?»

När jag har sett efter verkstaden och slutat af, och kommer ensam för mig sjelf, då händer det att jag dansar ibland; men det är utan fiol.

»Det var en äkta ordentlig vestgötska!» tänkte sergeanten. Men hon såg så oändligen mild, så nästan rörande ut i denna stund, att han teg. Litet derefter tillade han: »Att din mor skall vara så sjuk? tänk om hon är död, Sara, när vi komma — när du kommer dit ned?»

Ja, Gud väles det, stackare! Hon har ingen rätt glädje haft i lifvet. Ångest och sorg jemt, och nu till sluts bara idelig sjukdom. Det är icke mycket bra, Albert.

»Du talar alltför bedröfligt. Men om hon lägger sig att dö, huru går det då med din verkstad?»

Ja, då är det slut med rättigheterna, och jag kan inga få af magistraten, det vet jag; men jag har nog tänkt ut det ändå.

»Så?»

Åh ja, det kan jag nog berätta, fortfor hon, smög sig ännu litet närmare Albert på spjälsoffan, och såg sig om, liksom fruktande att någon obefogad skulle höra hennes hemligheter. Då däcket likväl, såsom förut nämnts, åt detta håll var rent från folk, vände hon sig åter till honom, såg högst förtrolig och klok ut, samt viftade med sin lilla handske i luften, stundom slående hans arm lindrigt med den.

»Jag har utfunderat, huru en flicka utan föräldrar och syskon, som jag, skall kunna lefva — lefva bra» — sade hon. »Jag har tillräckligt och fullt upp redan med linne och gångkläder, för många år, och sliter icke stort: hvilket en icke gör, när en är aktsam. När nu min mor dör, får jag icke längre skära till rutor och kitta i stora hus eller nybyggnader; det skall skråmästaren hafva. Men det är en egen konst, vet du, som ingen kan i Lidköping, mer än jag; ty jag har ensam utgrundat den: att blanda krita med olja så riktigt i sina dimensio — nej, proportioner — (dimensioner säger man om sjelfva glasens vidd i längd och bredd, men proportion säger man om rätta tillblandningen och mängden af krita och olja tillsammans: de begge orden brukas blott i vårt embete och du förstår dem icke, Albert) — nå, nu vill jag bara säga, att jag utgrundat en proportion i denna tillblandning, som ingen mer än jag vet; och deraf blir en kitt, så stark, att ej det bittraste