höstregn kan upplösa honom. Den skall jag tillverka och sälja åt alla embetsmästare; ty de måste köpa deraf både i Lidköping, Venersborg och Mariestad med, bara de få lära känna honom. Och de veta af den redan; ty jag har låtit mina pojkar på sina resor utbasuna honom. Jag säljer hemma på min kammare.»
Men, såsom ogift, är du ju försvarslös, och —
»Det skall man se. Med en supig och svår man, såsom min mor stackare, då vore jag tvertom försvarslös och usel. Nej, minsann, jag skall reda mig just som jag är. Den lilla gården vid Lidan rå vi sjelfva om. Det är ett ganska litet trädhus, såsom ett af dem der uppe i Strengby — Streng — hur var det — ja — »
Strengnäs.
»Och när mamma dör, tillfaller gården mig. Stackars mor! men hon lefver nog ännu ett par år. Likväl, när hon dör, så vet jag af borgmästaren, att jag med hus och tomt ej vidare försvar behöfver, fast ogift. Huset rentar icke mycket af sig; dock kan jag hyra ut ett par rum ofvanpå; och nere på botten bor jag sjelf. Men som jag är van att hafva roligt och vara bland folk, vill jag icke sitta för mig sjelf jemt, utan jag ämnar öppna bod — en liten bod — med handel, som qvinfolk får sköta, och som icke ännu blifvit lagd under skrå. Jag ämnar i min bod sälja askar, fina, vackra, af glas med underlagdt kulört papper, som jag gjort i flera år och som landtfolket är rasande efter i hela bygden omkring; och dessutom lyktor, lanternor; ja, jag har lärt mig sätta folium på glas och deraf skall jag göra små speglar åt socknarne. Kanhända tar jag också in i min bod till kommissionshandel hvarjehanda plockgods, liksom väfnader, läreter, näsdukar, halsdukar, hemgjordt: blott jag aktar mig för siden, som ligger under skrå. Det skall icke bli en så liten handel, när en är hygglig mot folk vid sin disk; och jag sitter i min bod från tio om förmiddagen till fem på qvällen, längre är icke värdt. Före tio om morgonen, innan jag slår upp boddörren, förfärdigar jag alla mina askar och glassaker. Om qvällen blandar jag kitten åt alla embetsmästare. Det skall bli en god handel och ett gladt lif!»
Saras ögon, mun och kinder skeno härvid. Men sergeanten frågade: Skall du då sitta så inne hela året om, och aldrig se dig om ute eller andas den herrliga landtluften ?
»I soluppgången går jag ut på vägen åt Trufve. Det gör jag hvar morgon om sommaren, när det är klart eljest.»
Tru — hvad är det för slag?
»Det är Trufve, vet jag. Det är Richerts sköna herregård på Mariestadsvägen, då. Om bara vägen
