Hon är sjelf en stol, känslolös: likasom hon hållit mig för en stol, och sagt mig det öppenhjertigt. Dygdig? Kan jag kalla en stol dygdig? Hon är ingenting alls åt det hållet, som jag menar; hvarken god eller ond. Huru kan jag kalla ett ingenting Dygd? eller ens Last? Men förlåt, sergeant, du har orätt (fortfor han litet derefter): hon är ej, som du säger, ett ingenting åt det hållet; mins du par exemple de der lifliga ögonkasten? den varma munnen? — då och då — nej, nog har hon sinne, var viss på det: men om jag är den rätte, se det är en annan fråga... Hvad är hon då för en? Liderlig? hut åt helsingland! det kan icke falla mig in. Men ett mellanting är hon, som jag icke begriper, om jag bråkar sönder tinningen på mig: jag ville bli poet igen, jag är ju blott tjugufem år?»
»Ack, fortsatte han, om jag fick somna! I morgon blir det bra.» Oaktadt denna önskan, såg han dock nu som allrabäst ut genom fönstret och upp emot himlahvalfvet igen, hvilket blifvit klarare och började visa några stjernor. Han gnuggade med sin hand på rutan, för att få bort all imme. »Hvad är sjelfva denna ruta?» började han monologisera. »Hvad är här i verlden en glasruta? Det är ett mellanting, den också, ett mellanting emellan inne och ute; underbart nog; ty sjelf synes rutan icke, och skiljer likväl så bestämdt emellan den lilla menniskoverlden Inne och det omätliga stora Ute? Jag kan i rutan sjelf se intet, men genom henne ser jag likväl nu himmelens stjernor? Rutan är obetydlig, kanske föraktlig; icke just en låg varelse ändå, tycker jag; men ej heller mycket hög i värde; ja, just som jag par exemple jag sjelf! Ack, jag ville så gerna rista in mitt namn i rutan: jag har blott en flinta här i vestfickan, jag har lust att försöka, om hon sagt sant, då hon påstod, att dermed kunde glas icke skäras.»
Han tog upp och försökte. Men antingen flintan var för trubbig, eller han icke tordes åstadkomma buller genom större ansträngning: med ett ord, han kunde intet märke rista. Då lutade han sig sorgsen tillbaka i sin stol och lade hufvudet mot karmen. »Du är utan diamant, Albert! blunda och sof — och fäll ihop dina anspråk!» Allt dimmigare vardt det för hans inre syn; allt trubbigare och gråare gestalterna derinne. Pulsarne slogo utan hetta: helt långsamt och doft klappade hjertat. Universum var ganska ledsamt. Han insomnade.
