Sida:Det går an 1839.djvu/46

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


FEMTE KAPITLET.


Mycket, mycket blir nog öfrigt ändå, som vi få
tacka hvarann hjertligt före, menar jag: och som
inga pengar kunna gälda.


Om morgonen knackade det näpet på dörren. Albert for upp i sin stol: äfven en liten rörelse förmärktes der borta på täcket. Den i låset utanföre qvarglömda nyckeln vreds helt vackert om, dörren gick upp och in trädde Annette med en kaffebricka.

»Förlåt, sötaste herrskap, att jag dröjt med kaffet!» sade hon, talför och beskäftig, såsom det stundom händer uppasserskor i småstäder att vara. »Herrn är redan uppe, ser jag? förlåt! jag vet, att annars resande helst dricka på sängen: men Gud vet huru det kom sig i dag, klockan är redan half sju; de myckna baronerna höllo oss länge i sväng i går afse, innan allt vardt skräpadt till lags som de ville hafva det. Gud låte det nu smaka och vara klart!»

Sara höjde hufvudet och satte sig emot kudden. Annette gick fram till sängen, neg och bjöd, och vände den sidan af skorpkorgen, der den skönaste skorpan låg och lyste, fram åt »s'ta frun» att taga.

Albert hade emellertid dragit på sig stöflorna. En knappt märkbar nick ifrån Saras hufvud utgjorde ett tyst god morgon. Detta lilla sken ifrån hennes nyvaknade glada ansigte var för honom en uppfriskande morgonrodnad. Han tyckte sig blifva varse, att hon vinkade honom; han gick fram och satte sig på den breda sängkanten, hvarigenom den under natten obegagnade delen af bädden nedtöjdes. Annette bjöd nu honom sitt kaffe. Han tog och det smakade.

»Befaller herrskapet mer?» frågade hon heställsamt i dörren. Hvarför icke, sade Albert. Hon gick ut.

Efter en stunds förlägenhet anmärkte han: »bästa Sara, jag inser huru du med rätta förargas öfver de falska titlar, folket ger dig och mig; men under resan besparas oss många ledsamma uttydningar och dumheter, om detta får hafva sig så som det en gång tagit sig före att begynna — eller —»

Jag har insett detsamma, svarade hon, och förargas icke. Jag skulle för ingen del hafva velat utsprida en osanning, men då den gjort sig sjelf, så — och — Albert, jag är mycket glad, att du nyss icke missförstod mig, eller misstyckte, då jag vinkade dig att komma hit och sitta ned den der delen af sängen — det är en förskräckligt bred och rar säng det här, jag har sofvit som en drottning — men jag il- icke flickan skulle märka, att den der delen varit