Sida:Det går an 1839.djvu/47

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


obrukad: hon skulle derigenom fått underliga tankar om oss.

Albert tog på sig sin rock, nalkades dörren och sade: »jag skall gå ned och se efter, att de spänna före.»

Han gjorde så. De beställda hästarne hade ankommit; också en parvagn, hö och halm hela bottnen full, samt två sittser, bestående af vanliga hårda bondstolar. »Hon tycker ej om de här bondsakerna, hon, det har jag hört: gästgifvaren måste låna mig en sitts med dyna,» sade han för sig sjelf.

Han gick, och efter en stunds parlamenterande fick han en sådan: den bands med nya grimskaft fast öfver framvagnen. »Men,» tänkte Albert åter, »här midt öfver axeln emellan framhjulen skakar det förbannadt. Det är bättre, att bonden sjelf sitter der och kör, och vi sätta oss i eftersittsen midt emellan axlarne, der. Annars är jag sjelf mest road af att köra och sitta längst fram; men Gud vet om hon blir glad åt att hafva hästsvansarne så nära sig: nästan ända in på fötterna. I synnerhet då det bär utföre och hästarne hålla igen, har man dem ända upp i knäet på sig. Sådant roar mig; men hon, tror jag säkert, muntras icke af så landtliga upptåg: jag skall gå upp och fråga hvar hon vill sitta.»

Sergeantens artiga omtänksamhet gick här kanske ända till barnslighet. Emellertid hade han opp elastisk och glad uppför trappan, var vid dörren, läste upp och gick in. Sara stod redan på golfvet, påklädd och färdig från topp till tå. Hatten var likväl ej ännu anlagd, och den sex qvarter långa hårflätan icke hopvirflad i sina ringar, för att ligga ofvanpå nacken till kamfäste.

»Nu riktigt god morgon!» sade hon. »Vi hafva icke ännu helsat på hvarann? jag har genom fönstret sett, att vagnen der på gården allt är framme. Men — tillade hon med en mild, helt sakta och litet sväfvande röst — du har farit bra illa för min skull i natt?»

I hennes gestalt, der hon stod på golfvet, låg härvid ett uttryck af stor tacksamhet, förenad med nöjet af ett obegränsadt förtroende till hans person: och till på köpet låg ändå i det uttrycket en ej så liten blandning af qvinlig skämtsamhet.

Albert svarade intet. Men det var omöjligt för honom, att i detta ögonblick icke göra det han gjorde. Han tog henne i famn och kysste henne helt hastigt.

Sara Videbeck gick straxt derefter bort till deras packning, att öfverse och betänka huru allt skulle läggas i vagnen för att fara väl. Då Albert stod i dörren för att gå efter bonden, hvilken skulle nedbära sakerna, vinkade hon honom tillbaka och sade: