Sida:Det går an 1839.djvu/77

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


och och Källby: på hvilken väg vi komma förbi Hönsäter, Hellekis och Råbäck —»

Råbäck? jag har hört omtalas Råbäck? jag har icke varit der förr, fortfor Sara, men hvarföre skulle jag nu dit, då hon icke mera bor der?

»Hvilken hon?»

Der har en engel bott, men som nu flyttat till Vettern.

»Fru — jag vet — jag mins icke rätt namnet.»

Jag har icke heller sett henne, fortfor Sara; men bodde hon ännu qvar på Råbäck, så skulle jag önska taga den vägen. Goda, förträffliga böcker har hon lånat moster Gustava i Lidköping, och dem hafva vi begge läst tillsammans på mellanstunder.

»Dem vill också jag läsa!» utropade sergeanten.

Du skall — men —

»Ja, den andra vägen vi kunna välja, fortfor han, går deremot ned åt Enebacken, öster och söder om Kullen, genom Skälfvum, förbi Husby, och så. Hvilkendera skola vi taga?»

Huru skall jag kunna afgöra det? det förstår jag mig icke på.

»Men du skall veta, Sara, att Hellekis hör till de utmärktaste ställen i Vestergötland; det förtjenade väl att fara den vägen.»

Om du vill. Och är der stora hus och byggnader, så förtjenade det nog att göra sig bekant på stället; det kunde en gång löna sig.

Litet förstämd refvade sergeanten in sitt samtals poetiska segel; han hade icke nu på några dagar hört yrkets angelägenheter omtalas, men märkte genast, att de voro i antågande. Och huru kunde han vara ledsen på henne för det? Likväl ville han ej, att så gudomliga platser, som Hönsäter, Hellekis och Råbäck, skulle uppoffras till mål för blotta glasmästar-önskningar: han beslöt således att taga den prosaiska stråten öfver Enebacken, lemnande Kullen till höger.

»Hon har dock varit högre stämd,» fortfor sergeanten för sig; »ja, ett par dagar! och hennes talämnen, ehuruväl alltid sig lika hvad klokheten beträffar, hafva dock ej ständigt haft smak af en gesäll i fruntimmerskläder. Stackars, goda, oskyldiga flicka!» tillade han med en knappt återhållen tår; »goda, älskade! huru orätt bedömer jag dig? är det icke rätt väl, att du är så förnuftig? Du skall ärligt och förträffligt kunna sköta dig och de di —»

Han ryckte till hästarne, likasom en hastig skrämsel påkommit, och han fruktade de skulle fara af någonstans; men han hemtade sig och fortfor inom sig: Allt hvad jag kan spara och aflägga, skall jag gifva dem, och det såsom en fullkomlig, en ren gåfva, så der som hon vill hafva det, utan all inblandning