Sida:Det går an 1839.djvu/78

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


från min sida (om icke medelst fria råd), huru hon dermed må hushålla. Men, gode Gud! mina skall jag kalla dem: det skall, det måste, det vill jag bestämdt!

«Det skall du, och det blir min himmelska glädje, att höra dig säga så.» — Albert for förskräckt åt sidan vid dessa Saras sakta uttaladt ord. Hade han glömt sig i sin svärmiska utsigt ända derhän, att han talat högt och förrådt sina innersta tankar?

»Räds icke, Albert; dina hviskningar, dina allratystaste hviskningar till dig sjelf, hör jag; ty jag är så, att jag hör.»

Store Gud! hvem är du då? kan du mera än andra?

»Du kör så bra och galant, Albert; jag älskar dig.»

Du älskar mig, men du svarar mig icke?

»På hvad skall jag svara?»

Huru kunde du höra nyss, hvad blott min själ darrande tänkte?

»Jag älskar din själ, derföre hör jag din själs ord.»

Hvad?

»Det vill säga, jag förstår dig. Jag begriper dina tankar: till och med hvad du grubblade på nyss förut —»

Hvad? om yrket?

»Jaja — Albert — ett fönsterglas är icke så föraktligt, som du tror, Albert. Det skyddar dig om vintern emot kölden ute, och gifver dig likväl ljus med detsamma. Det mesta i lifvet är annars så, att om det värmer, sker sådant icke utan med mörker, eller om det lyser, så sker detta sällan utan med köld. Ett fönster allena — märk väl, min Albert — ger ljus utan att låta köld inströmma; och det håller värmen inne, med bibehållande likväl af ljus tillika. Så är ett fönster beskaffadt, och det betyder mera, än mången fattar. Derföre skall du icke förakta fönster, och icke förakta Saras yrke, hvarmed hon har födt sig och alla i Lidköping, dem hon kan hafva haft att bistå — och skall så hädanefter — och äfven dig, Albert, om du kommer i nöd.»

Nej, Sara, det skall du aldrig behöfva. Flit! en stor flit i mitt yrke — ty också jag har ett yrke! — älskade, goda flicka, nu känner jag, likt en himmel, hvad det är att vara flitig — jag skall och vill förtjena! — detta ord, som förr lät så lumpet i mina öron? Förtjena vill jag! arbeta och dermed hjelpa ej blott mig, men — alla i Lidköping, dem jag kan hafva att bistå. Yrke och flit — du, Sara, har lärt mig de rätta orden! Han tog hennes hand.




Geografien är en stackare, som ständigt låter öfverrumpla sig af Historien. Hvar var det nu, som den