Sida:Det går an 1839.djvu/79

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


sednare tog sitt nya öfvertag igen? Jo, på vägen åt Enebacken. Så tag då vid der och håll sedan uti dig, geografi!

Enebacken — och så får man Holmestads, Göteneds, Skälfvums kyrkor, och till och med Vettlösa på litet afstånd åt venster: förlåt, Vättlösa heter det. Sedermera kommer man så, att man ser Husby och till och med Klefva kyrkor uppåt Kullen till. Vidare råkar ögat inom kort Broby kyrka, Källby kyrka, Skeby kyrka — det var obegripeligen så mycket kyrkor!

Men nu är det slut. Ett stort öppet vatten möter till höger och slår den åkandes blick med en tjusande förfäran: han fruktar få bela Venern öfver sig, åtminstone inpå hjulnafven, och tviflar icke att den sanka, gula sandstrand, han åker på, legat under böljan en gång. Venern är en fé, som dragit sig litet undan: hvem vet, om hon icke hastigt och oförtänkt kommer på en och tar igen sina gamla rättigheter? I synnerhet vid nordanstorm är detta fruktansvärdt.

I dag teg vinden och böljan log. Sara satt i hvarje ögonblick anande att få se sitt Lidköping. Hon kände de ljufvaste inre minnen.

För en sak måste dock Historien tillåtas att redogöra: det är för den besynnerliga lyckan de hela vägen rönt, att få parvagn. Ty eljest pläga kärror hota de flesta resande, som icke komma på egna hjul eller stå på egen botten i vagnarne. Kärror äro stundom stygga att åka på. Det var således en mild skickelse, som förfogat här; och kanske ligger närmaste förklaringen i det, som medici sjelfva — hvilke annars aldrig befatta sig med ödet — påstå om naturen, nemligen att hon har en utmärkt och enskild omvårdnad om qvinnan; att hon nästan är skygg att skada henne; är vördnadsfull, undvikande, aktsam. Detta är en mystisk, men en helig tanke. Måtte derföre också menniskan vika lika vördnadsfullt undan: må vi knäböja för en himmel, som okänd — misskänd — står omkring oss, så nära, så god, så hemlighetsfull, så glömd, och likväl så ständig.

Lyckan att få parvagn kom för dessa resande ofta deraf, att när Albert såg hästarne vara goda, brydde han sig icke om att fordra skjutsbonde, utan körde ensam; hvilket bönderne, när de se sig få ordentliga åkande, gerna gå in på och tacka för. Så hade nu sergeanten och hon farit ensamma hela tiden.

Lidköping kom. De började åka på stadens första gata, bred, stor, bra; men litet ojemnt stenlagd. »Bästa Albert, låt mig stiga af här, detta är mitt barndomshem: jag skulle vilja gå till fots härinne. Du kan köra; jag går ensam.»

Nej, jag stiger också af, går bredvid och kör.