Sida:Det går an 1839.djvu/80

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


»Icke! det ser illa ut. Och så tillika, Albert, en annan sak. Åk du ensam fram till källaren bortom torget. Jag går hem till mitt hus: jag vill komma dit ensam först. Jag vill se huru det är med min stackars mor.»

Äfven jag vill se henne.

»Nej, Albert, Om hon ännu lefver, skulle hon känna en fasa vid din anblick. Det vill jag icke.»

Min Gud! hvad säger du?

»Ty du skulle omöjligen kunna undvika att förråda dig. Du skulle uppföra dig så emot mig, att hon i dig skulle ana en friare: hon skulle skälfva vid föreställningen att i dig se sin dotters blifvande man. Jag skulle få svårt att öfvertyga henne om, det du aldrig i verlden skall bli —»

Ha!

»Frukta dock intet, goda Albert. Du skall snart komma hem till oss, och du skall få bese de rum, du ämnar hyra. Men vänta tills jag låter kalla dig. Kör nu gatan rätt fram: det är icke svårt att hitta här i Lidköping. Utan afvikningar kommer du rätt så bort till den der bron, som vi talat, om, öfver Lidan — den der, du.»

Ha!

»Den åker du öfver; men betrakta utsigterna till höger och venster, ty skönare flod än Lidan rinner ej genom en stad. Litet längre fram, samma väg, kommer du till torget. Ett större torg fins icke i verlden: kör rakt fram öfver det till mynningen af gatan längst bort åt venster. Den gatan går åt en annan tull, hvarifrån vägen löper till Göteborg. När du nu kommer på den gatan, blott till nästa tvärgränd ifrån torget, så ligger källaren der i hörnet. Tag in på den, låt bära upp alla våra saker; tag en kammare för din räkning öfver natten, eller tills jag låter kalla dig. Jag skall hemifrån skicka en af lärpojkarne efter mina saker: du känner väl dem åtskils?»

Det står väl icke S. V. på alla: men jag skall försöka.

»Du är tankspridd, goda Albert. När du kommer fram, så ät litet, stärk dig, och tänk icke så mycket på mig. Du känner väl igen dina egna saker åtminstone? Allt hvad som icke är ditt, det är mitt — och låt pojken hemta det.»

Hvad som icke är ditt, det är mitt!

»Men — var icke förstämd, icke blek! Du är i en hygglig stad, skall du veta. Se på menniskorna, när du far genom gatorna: du skall märka, att nästan hvar flicka här är behaglig — det är Lidköping utmärkt för — jag är ibland de allra obetydligaste. Se dig omkring och var glad i uppsynen. Jag ville hafva den hemliga glädjen, att när du åker fram på