— 118 —
ben vackla på grund af sinnesrörelse — det andra att han hörde en grof stämma säga:
— Säg till din matmor, att det är jag, Gertrude, och att jag vill komma in.
Dessa ord uttalades med så befallande ton, som om ett nekande svar ej kunde komma i fråga. Strax därefter hördes också en kammarjungfrus stämma svara:
— Var så god och stig in i salongen! Madame kommer strax.
Hvarpå Bussy hörde bullret af en dörr, som stängdes.
Han kom nu ihåg, att Rémy hade räknat trappstegen, och Bussy räknade under uppstigandet till tolf, hvarefter han befann sig i den öfre förstugan eller korridoren.
Där skulle det ju finnas tre dörrar. Han tog några steg framåt med återhållen andedräkt och med händerna utsträckta framför sig. Nu träffade han på en dörr — det var antagligen den, hvarigenom den okände hade gått in. Bussy trefvade vidare, upptäckte ännu en dörr, fick fast i en nyckel — och skälfvande från topp till tå vred han ljudlöst om denna nyckel och sköt upp dörren.
Han kom in i ett rum, som skulle ha varit fullkomligt mörkt, om icke ett ljussken hade trängt dit in från salongen bredvid.
Ljusskenet föll rakt på ett fönster, och mönstret på de broderade gardinerna förorsakade Bussy en häftig hjärtklappning. Han kastade en blick uppåt den belysta delen af taket och kände igen de mytologiska figurerna — han sträckte ut sin hand och fick fatt i den skulpterade sängen.
