— 119 —
Det fanns icke längre något tvifvel. Han befann sig i samma rum, där han hade vaknat upp ur sin svimning den natt, då han hade fått sin blessyr.
Bussy genombäfvades af en ny ljuf rysning, medan han inandades den härliga doften i detta hemvist för ungdom och skönhet.
Han gömde sig bakom sängomhängena och lyssnade.
I rummet bredvid hördes den okände otåligt gå fram och tillbaka. Allt emellanåt stannade han och mumlade:
— Kommer hon då aldrig?
Slutligen öppnades en dörr på andra sidan om salongen. Små lätta steg hördes på mattan därute jämte frasandet af en sidenklädning, och. en kvinnoröst, som på samma gång uttryckte fruktan och förakt, sade:
— Här är jag nu! Hvad vill ni mig?
— Å! tänkte Bussy bakom sängomhängena, om det där är älskaren, så kan man gratulera hennes man!
— Madame, sade den som fått röna ett så kallt mottagande, jag har den äran att underrätta er, att eftersom jag i morgon bittida måste resa till Fontainebleau, så ämnar jag tillbringa natten hos er.
— Kommer ni med underrättelser från min far? frågade kvinnorösten.
— Hör på, madame …
— Ni minns vår öfverenskommelse från i går, då jag samtyckte att bli er hustru på det uttryckliga villkoret, att ni antingen skulle laga att min far genast kom till Paris, eller också skulle jag resa till honom.
— Strax efter min återkomst från Fontainebleau skola vi resa till honom, madame, därpå ger jag er mitt hedersord, men under tiden …
— Å, stäng inte den där dörren, herr grefve, det tjänar ingenting till! Jag kommer inte att tillbringa en enda natt under samma tak som ni, innan jag kan vara fullkomligt lugn för min fars öde.
Efter denna bestämda förklaring från den unga damens mun hördes plötsligt det skarpa och långdragna ljudet från en liten hvisselpipa af silfver.
Detta var det vanliga sättet att tillkalla tjänstfolket på denna tid, innan ringklockorna kommo i bruk.
Nu öppnades den dörr, hvarigenom Bussy hade kommit, och kammarjungfrun skyndade in. Det var en stor och stark flicka från Anjou. Hon tycktes ha väntat sin matmors kallelse och hörsammade den ögonblickligen.
Då hon gick in i salongen, sköt hon upp dörren dit på vid gafvel.
Nu föll en bredare ljusflod öfver rummet, där Bussy var gömd. Han kände tydligt igen porträttet mellan fönstren.
— Du får inte gå till sängs, Gertrude, sade matmodern, och du skall uppehålla dig i närheten, så att du genast hör, om jag ropar.
