— 120 —
Kammarjungfrun svarade ej, men gick ut igen samma väg hon kommit. Hon lämnade fortfarande salongsdörren vidöppen, så att ljusskenet föll rakt på det vackra porträttet.
För Bussy fanns det icke längre en enda skymt af tvifvel. Det var samma porträtt, som han hade sett förut.
Han smög sig försiktigt fram mot den öppna dörren, för att speja genom dörrspringan, men hur sakta han än gick, knarrade likväl golfvet under hans steg just då han lade ögat intill springan.
Damen vände sig om vid detta obetydliga buller — ja, det var originalet till porträttet, det var den ljufva féen från Bussys dröm!
Mannen hade tydligen ingenting hört, men han vände sig om, då han såg henne göra så.
Det var herr de Monsoreau.
— Å! hviskade Bussy för sig själf, den hvita gångaren — den bortröfvade kvinnan … Jag får mycket säkert höra någonting förskräckligt!
Han torkade ångestsvetten ur sin panna.
Bussy kunde tydligt se de båda samtalande. Hon stod framför honom högrest och blek, och med ett uttryck af kallt förakt i sitt ansikte. Han satt på en stol och bet i sina naglar, otåligt knackande med ena foten mot golfvet.
— Madame, sade slutligen herr de Monsoreau, tro inte, att ni längre kan fortsätta att spela rollen af offerlamm och förföljd oskuld gent emot mig! Ni är nu i Paris, i mitt hus — och hvad mera är, ni är grefvinna de Monsoreau, det vill säga min hustru.
— Men om så är — hvarför vägrar ni att föra mig till min far? Hvarför vill ni fortfarande hålla mig gömd?
— Ni glömmer hertigen af Anjou, madame!
— Men ni försäkrade ju, att sedan jag en gång väl var er hustru, skulle jag inte längre ha någonting att frukta af honom.
— Ja, det vill säga …
— Det försäkrade ni högtidligt.
— Men vi måste ännu vidtaga några försiktighetsmått.
— Nåväl, så gör det, och kom sedan tillbaka.
— Diana! utbrast grefven med stigande vrede, man får inte leka med äktenskapets heliga band! Och jag råder er att inte göra det.
— Laga att jag får tillit till min man, så skall jag också respektera det band, som förenar oss!
— Jag tycker emellertid, att jag borde ha förvärfvat ert förtroende genom mitt handlingssätt mot er.
— Men jag anar, att det inte är ensamt mina intressen ni har haft i sikte under hela denna affär. Och skulle det verkligen förhålla sig så, har slumpen kommit er till hjälp på det märkvärdigaste sätt.
