— 197 —
Här afbröts den talande af många röster, och bland dem höjde sig särskildt herr de Monsoreaus.
— Hvarför kallar ni honom ljum? frågade han, och hvad berättigar er att framställa denna anklagelse mot prinsen?
— Jag kallar honom så, därför att han ännu inte har lämnat ansökning om inträde i föreningen, ehuru den ärade brodern, som nu interpellerat mig, har i hans namn afgifvit ett bestämdt löfte därom.
— Och hvem har sagt er, att han inte redan nu fyllt detta löfte? sade rösten. Vi ha ju nyss hört att nya ansökningar inlämnats. Och det tycks mig, som om ni inte skulle ha rättighet att misstänka någon så länge man inte känner deras innehåll.
— Ni har rätt, sade La Hurière, och jag vill afvakta deras öppnande. Men efter hertigen af Anjou, som också är dödlig och inte har barn — märk väl, att tidiga dödsfall ofta inträffat inom familjen — hvem skulle då ärfva kronan? Den vildaste hugenott man kan tänka sig, en renegat, en fördömd kättare, en Nebukadnezar!
Nu afbröts La Hurière återigen, denna gång af ett frenetiskt bifallssorl.
— Ja, Frankrikes krona skulle då ärfvas af Henri af Béarn, mot hvilken vårt förbund särskildt är stiftadt — Henri af Béarn, som man emellanåt tror vara i Pau eller i Tarbes för att sköta sina kärleksförbindelser, men som kanske i denna stund befinner sig i Paris.
— I Paris? utropade flere röster. Det är inte möjligt!
— Han har ju varit här förut! förklarade La Hurière med höjd röst. Han var här samma natt som madame de Sauves blef mördad. Och det är alls icke otänkbart att han äfven nu befinner sig här.
— Död åt Henri af Béarn! ropade flera röster.
— Ja, död åt honom! upprepade La Hurière fanatiskt. Om han händelsevis skulle ta in på Belle-Étoile, så svarar jag för honom. Men det gör han inte, man fångar inte en räf två gånger på samma ställe. Han tar naturligtvis in hos någon af sina vänner, ty han har vänner, den kättaren! Och det är dessa vänners antal, som man måste reducera, och i första hand lära känna. Vårt förbund är heligt, vår Liga är lojal — helgad, välsignad och uppmuntrad af den helige fadern själf, Gregorius den tredje. Jag fordrar därför, att vi icke längre skola inskränka oss till att verka i det tysta! Låt listor delas ut i alla kvarter åt därtill utvalda förtroendemän! Må dessa sedan gå omkring i alla hus och uppmana alla goda medborgare att skrifva på sina namn. De som göra det äro våra vänner, de som neka äro våra fiender. Och ifall omständigheterna fordra en ny Bartholomeinatt, så skola vi då som förra gången bespara Vår Herre mödan än själf sålla agnarna från hvetet.
Nu utbröt den ursinnigaste bifallsstorm, och det dröjde länge innan
