— 261 —
När Chicot hörde detta resonemang, drog han i smyg sin väl späckade börs ur fickan och gömde den under sig.
Och detta försiktighetsmått var ingalunda obehöfligt. Ty Gorenflot kraflade sig närmare sin vän och mumlade melankoliskt:
— Om han vore vaken, så skulle han inte neka mig ett guldmynt. Men hans sömn är helig för mig — och därför tar jag det utan att väcka honom.
Hvarefter broder Gorenflot började försiktigt undersöka den sofvande vännens fickor.
Chicot lät honom hållas, och munken trefvade i den ena fickan efter den andra.
— Ingenting! sade han, det var märkvärdigt! Kanske han har sina pengar i hatten?
Medan Gorenflot undersökte narrens hufvudbonad, tömde denne i smyg sin börs och stoppade den tom i fickan på sina knäbyxor.
— Ingenting i hatten heller! utbrast munken. Det var då besynnerligt! Chicot är eljes en narr med förstånd, och han brukar aldrig gå utan pengar. Å, jag dumbom! Jag glömde byxorna!
Han stack försiktigt sin hand i Chicots ena byxficka och fick tag i den tomma börsen.
— Herre Jesus! utbrast munken, hvem skall nu betala kalaset i går kväll?
Denna tanke bragte broder Gorenflot hastigt på fötter. Han gick med raska, om ock något osäkra steg mot dörren, öppnade den och skyndade genom köket utan att låta uppehålla sig af värden, som ville inleda ett samtal med honom, hvarefter han gnodde i väg af alla krafter.