— 63 —
hufvudmän för de korporationer, som hade infunnit sig i Louvren. Medan detta försiggick, ägde följande samtal rum.
— Om jag förstår er rätt, min kusin — sade kungen till hertigen af Guise, — så var det er mening att af Ligans alla anhängare bilda en ordnad armé till vår hufvudstads försvar? Och nu är det gjordt och väl gjordt! Kungen är naturligtvis den lämpligaste chefen för hufvudstadens försvarare.
— Ja, naturligtvis, sire — svarade hertigen mekaniskt.
— Men jag har inte glömt, att jag har ännu en här, och att den med rätta bör stå under kommando af rikets förnämsta fältherre. Jag ville själf kommendera Ligan, men befälet öfver armén anförtror jag åt er kusin.
— När befaller ers majestät, att jag skall bege mig till hären? frågade hertigen.
— Genast — blef kungens svar.
— Henri! Henri! — sade Chicot varnande med låg röst. Etiketten förbjöd honom att rusa fram och afbryta hans majestät under pågående samtal, ehuru han hade haft god lust därtill.
Men kungen hörde honom ej, eller också förstod han icke varningen. Då tillgrep narren den utvägen att gå fram till Henri med en ofantlig gåspenna, som han räckte honom med en vördnadsfull bugning i det han hviskade:
— Kan du inte tiga, din dumbom!
Men det var redan för sent.
Kungen hade gifvit befälet öfver armén åt hertigen af Guise och lämnat honom den på förhand undertecknade fullmakten oaktadt Chicots alla varnande gester och grimaser.
Hertigen tog sin fullmakt och gick.
Kardinalen väntade på honom vid salens dörr, och hertigen af Mayenne inväntade dem båda vid slottsporten.
De tre bröderna stego genast till häst och tio minuter därefter hade de Paris bakom sig.
Den öfriga församlingen skingrades så småningom. Somliga ropade: — Lefve kungen! — och andra — Lefve Ligan!
Där har jag nu löst ett svårt problem! -sade Henri skrattande.
Jo, du är allt en klyftig matematiker, du! mumlade Chicot. Jag har bringat dem till att ropa på rätta sättet! - fortsatte kungen.
— Sta bené! — sade änkedrottningen och tryckte Henris hand.
— Tro det den som vill — och drick mjölk på det! — mumlade narren. — Hon rasar inom sig — och hennes Guiser äro nästan tillplattade af det oväntade slaget.
— Det var en glänsande idé, sire! jublade gunstlingarna triumferande.
