— 71 —
— Den lustiga uppfinningen kan emellertid aldrig komma till användning i fråga om sammansvärjningens ledare, fortsatte Quélus, — ty de ha ju medfödd rättighet att mista hufvudet på offentlig plats eller också lönnmördas i någon vrå. Men åt rasket, som du nyss sade, kunde det vara alldeles lagom! Och dit räknar jag favoriter, stallknektar, hofmästare, lutspelare …
— Mina herrar! — utbrast Aurilly bleknande.
— Säg ingenting, Aurilly! varnade hertigen. — Detta kan aldrig tillämpas på mig eller på någon tillhörande mitt hus. Så förgriper man sig inte mot Frankrikes prinsar af blodet.
— Nej, dem hugger man bara hufvudet af, sade Quélus. — Tänk på Louis XI och hertigen af Nemours.
Så långt hade de båda gunstlingarna hunnit i sitt uppmuntrande samtal, då buller plötsligt hördes ute i salongen, hvarefter dörren öppnades och kungen inträdde.
Hertigen reste sig.
— Sire! sade han, — jag vädjar till er rättvisa gent emot den ovärdiga behandling, som edra kavaljerer låta mig undergå!
Men Henri II tycktes hvarken se eller höra sin bror.
— Goddag, Quélus, — sade han och kysste sin favorit på båda kinderna. — Goddag, mitt barn, din åsyn fröjdar mitt hjärta. Och du, min stackars Maugiron, hur är det med er?
— Jag leds ihjäl, sire! svarade Maugiron, — När jag åtog mig att vakta er bror, trodde jag att han skulle vara mera underhållande än så. Usch! Kan den tråkiga människan verkligen vara edra föräldrars son?
— Ni hör nu själf, sire! sade hertigen. — Kan det vara er kungliga vilja, att er bror förfördelas på ett sådant sätt?
— Tyst, Monsieur! — sade Henri utan att vända sig till honom. — Jag tycker inte om, att mina fångar beklaga sig.
— Jag må vara fånge hur mycket som helst, men jag är i alla fall er …
— Det anspråk ni därmed uttalar gör endast er sak så mycket sämre i mina ögon. Förbrytelse mot en bror är dubbelt syndig.
— Men om jag inte har gjort mig skyldig till något brott?
— Det har ni i alla händelser.
— Hvilket då?
— Ni har väckt mitt misshag, Monsieur.
— Sire, skola vi verkligen afhandla våra familjeangelägenheter inför främmande öron? — frågade hertigen förödmjukad.
— Ni kan ha rätt, Monsieur. Gå mina vänner, jag vill tala enskildt med min bror.
