Sida:Diana 1904.djvu/560

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

— 156 —

Vid det öppna fönstret trängdes en massa nyfikna, hvilka med den största ifver försökte att få betrakta repstegen, som var fasthakad vid balkongens järngaller.

Kung Henri blef blek som ett lik.

— Aha, min son! Du är ändå inte fullt så slö som jag trodde, utbrast Chicot.

— Borta? Han är borta! utropade kungen med så skärande röst, att alla de närvarande vände sig om med förskräckelse.

Kung Henris ögon ljungade, och hans hand grep krampaktigt om handtaget på hans dolk.

Schomberg slet håret af sig i förtviflan, Quélus bearbetade sitt ansikte med knytnäfslag och Maugiron slog hufvudet i väggen som en galning.

D'Epernon hade försvunnit under förevändning att försöka förfölja hertigen.

Åsynen af den botgöring, som de förtviflade gunstlingarna hade ådömt sig själfva, verkade genast lugnande på hans majestät.

— Seså, seså, lugna dig, min son, sade han till Maugiron och fattade honom om lifvet.

— Nej, nej — jag skall krossa hufvudet på mig, om inte själfva Lucifer är i vägen, skrek den unge adelsmannen och tog ny sats, för att slå hufvudet mot väggen.

— Hitåt! Hjälp mig att hindra honom! skrek Henri.

— Hör på, min gosse lilla! sade Chicot lugnande till Maugiron, jag vet ett mycket lättare sätt att slippa ifrån det här lifvet! Ränn bara helt beskedligt värjan tvärs igenom magen på er, så är det gjordt med ens!

— Vill du tiga, ditt odjur! utbrast Henri med ögonen fulla af tårar.

Han vände sig nu till Quélus, som fortfarande bearbetade sina kinder med knytnäfvarna.

— Quélus, mitt barn, sade han halfgråtande, på det där sättet blir du snart lika blå som Schomberg, när han hade blifvit blött i indigo — du kommer att se alldeles ohygglig ut, min vän!

Quélus upphörde att slå sig själf.

Men Schomberg slet fortfarande håret af sig och grät af raseri.

— Schomberg, min älskling! utbrast Henri, du måste ta ditt förnuft till fånga!

— Nej, jag känner att jag blir galen!

— Prat! utbrast Chicot.

— Det är verkligen en stor olycka, som har händt, sade Henri, men just därför måste vi försöka att vara förnuftiga, min käre Schomberg! Ja, det är en fruktansvärd olycka — jag är förlorad! Ty inom kort