— 157 —
rasar ett borgerligt krig i mitt rike. Men hvems är felet? Hvem har anskaffat stegen? Guds död — jag skulle kunna låta hänga hela staden!
De närvarandes miner uttryckte den största förskräckelse.
— Hvem är den skyldige? utbrast Henri häftigt. Hvem är han? Tiotusen dukater åt den, som säger mig hans namn — och hundratusen åt den, som öfverlämnar honom åt mig död eller lefvande!
— Ja, hvem kan det vara? utropade Maugiron. Det måste ju vara någon från Anjou.
— Vid Gud — du har rätt! utbrast Henri. Det är naturligtvis någon från Anjou! Men det skola de få betala, de uslingarna!
Det tycktes, som om dessa ord kunde jämföras med gnistan, som tänder eld i en krutdurk, ty i nästa sekund hördes en hel explosion af hotelser och hämnderop mot adelsmännen från Anjou.
— Visst är det de! skrek Quélus ursinnig.
— Hvar ha vi dem? tjöt Schomberg.
— Låt sprätta upp magarna på dem! vrålade Maugiron.
— Hundra dukater för hundra af nidingarna från Anjou! ropade kungen.
Chicot kunde ju icke ensam förhålla sig lugn midt under denna allmänna upphetsning. Med de vildaste åtbörder drog han sin värja och började hugga omkring sig åt höger och vänster, hvarvid slagen dels träffade gunstlingarna och dels väggarna. Och under tiden rullade han ursinnigt med ögonen och skrek:
— Å, för böfveln! Å, för alla djäflar! Å, för det rödaste helvetet! Ned med adelsmännen från Anjou! Död åt dem, de rackarena!
Och ropet: Död åt adelsmännen från Anjou! hördes snart öfverallt i staden.
Emellertid hade kungen försvunnit.
Han hade kommit att tänka på sin mor. Utan att säga ett ord till någon om sin afsikt, hade han begifvit sig till änkedrottning Cathérine, som han sedan någon tid hade försummat. Den sluga florentinskan lefde i låtsad tillbakadragenhet, endast afvaktande ett lämpligt tillfälle att åter få sin hand med i politiken.
När Henri kom in i hennes rum, fann han henne i djupa tankar nedsjunken i en fåtölj. Med sitt magra, gulaktiga ansikte, sina brinnande, men stelt stirrande ögon och sina hvita knotiga händer liknade hon en vaxbild, föreställande en verksam och tänkande själs begrundan.
Vid underrättelsen om hertigens flykt, som Henri meddelade henne utan den ringaste skonsamhet, upptänd som han var af vrede och hat, tycktes likväl vaxbilden plötsligt vakna till lif. De tecken, som utvisade detta uppvaknande, inskränkte sig likväl till, att hon sjönk djupare ned i fåtöljen och skakade på hufvudet utan att säga ett ord.
