— 158 —
— Och du säger ingenting, min mor? utbrast kung Henri förvånad öfver hennes likgiltighet.
— Hvarför skulle jag göra det, min son? frågade Cathérine.
— Hvad? Anser du inte min brors flykt för ett brott, värdt det strängaste straff?
— Min käre son — friheten är nog lika mycket värd som en krona! Kom ihåg, att jag en gång rådde dig själf att fly, därför att du därigenom kunde vinna denna krona!
— Men det är en skymf mot mig, min mor!
Cathérine höjde på axlarna.
— Han trotsar mig, min mor!
— Nej, han räddar sig, det är alltsammans.
— Är det på det sättet du tar mitt parti, min mor?
— Hvad menar du, Henri?
— Jag menar, att känslorna förändras med åren, jag menar att…
— Hvad menar du? upprepade Cathérine med samma lugna ton som förut.
— Att du inte älskar mig som förr, min mor.
— Du misstar dig! sade Cathérine med förkrossande köld. Du är ännu min högt älskade son, Henri! Men den du anklagar är också min son!
— Åt skogen med denna lumpna modersömhet, Madame! utbrast Henri ursinnig, nog vet man hvad den är värd!
— Nå, det bör du veta bättre än någon annan, min son! Ty gent emot dig har min ömhet alltid varit liktydig med svaghet.
— Hvilket du nu tycks ångra som en förbrytelse!
— Jag visste, hvartill vårt samtal skulle leda, sade Cathérine, och därför ville jag helst tiga.
— Farväl min mor! sade Henri. Jag vet, hvad som återstår mig att göra, då min mor icke har någon medkänsla för mig. Jag skall nog finna rådgifvare, som kunna stödja mig i min harm och sprida klarhet öfver denna tilldragelse.
— Gå, min son! sade florentinskan lugnt. Måtte Gud vara med dina rådgifvare, ty de skola säkert behöfva hans hjälp, för att rädda dig ur din svåra belägenhet!
Hon lät honom gå utan att hålla honom kvar med ett enda ord eller en enda rörelse.
— Farväl, Madame! upprepade kung Henri.
Men när han kom till dörren, stannade han.
— Adjö, Henri! sade drottning Cathérine. Jag vill likväl säga dig ännu ett ord! Jag gör ingalunda anspråk på att ge dig ett råd, min son, ty jag vet, att du anser dig icke längre behöfva din mor. Men