— 171 —
— Nej, svarade ridknekten, i går red hans höghet Isolin som står här.
— Var det någon af hans följeslagare, som red en sådan häst som den jag nyss beskref?
— Jag vet ingen, som har en dylik.
— Godt! Tack skall ni ha! sade Monsoreau med en viss otålighet öfver att ej komma raskare framåt med sina spaningar. Sadla nu Roland åt mig.
— Vill herr grefven nödvändigt rida den hästen?
— Ja! Eller har hertigen möjligen befallt, att jag inte får begagna den?
— Visst inte, herr grefve! Hans höghets stallmästare har tvärtom sagt till, att hela stallet skall stå till herr grefvens disposition.
Det var ju alldeles omöjligt att hysa något agg mot en furste, som visade så mycken omtanke och välvilja.
Herr de Monsoreau nickade åt ridknekten, som genast lade sadeln på Roland.
När hästen var sadlad, tog ridknekten honom ur spiltan, ledde honom till grefven och lämnade tyglarna i dennes hand.
— Hör nu väl på och svara på mina frågor, sade Monsoreau.
— Jag hör, herr grefve.
— Huru mycket har du i årlig lön?
— Tjugu dukater, herr grefve.
— Nå — skulle du ha lust att förtjäna denna summa tiodubblad med ens?
— Naturligtvis! Men huru skulle det gå till? frågade karlen.
— Tag reda på hvem det var, som i går red en rödbrun häst med hvita fötter och stjärna i pannan.
— Det blir inte så lätt, herr grefve! Det kommer så många herrar på besök till hans höghet.
— Ja, men tvåhundra dukater ä' en tillräckligt stor summa, för att man måste göra sig en smula besvär med att förtjäna dem.
— Ja visst, herr grefve, och jag skall i alla fall bjuda till.
— Jag tycker om din beredvillighet. Här har du tio dukater så länge som uppmuntran. Du ser, att du i alla händelser inte besvärar dig för ingenting.
— Tack, herr grefve!
— Godt! Och, nu säger du till hertigen, att jag har begifvit mig ut att rekognoscera skogen i och för jakten, som han har befallt mig att anordna.
Just som dessa ord gingo öfver Monsoreaus läppar, hördes steg bakom honom och han vände sig om.