— 172 —
— Herr de Bussy! utbrast han.
— Nej, men se! Goddag, herr de Monsoreau! sade Bussy. Är ni i Angers? Det var då märkvärdigt!
— Och ni också, herr de Bussy? Det påstods ju, att ni var sängliggande sjuk?
— Sjuk är jag verkligen, svarade Bussy. Min läkare har anbefallt mig absolut hvila, och jag har icke varit utom stadens portar på en hel veckas tid. Aha — ni ämnar rida Roland, ser jag! Den hästen har jag sålt till hertigen af Anjou, och han är så belåten med affären, att han nästan dagligen rider honom själf.
Monsoreau bleknade.
— Ja, det kan jag nog tro, svarade han, det är ett ypperligt djur.
— Och det har ni upptäckt så här vid första ögonkastet? sade Bussy.
— Jag talar af erfarenhet, svarade grefve de Monsoreau, jag red Roland i går.
— Och det gaf er lust att rida honom om igen i dag?
— Ja, svarade grefven.
— Ursäkta — jag tyckte, att ni talade om jakt då jag kom, sade Bussy.
— Hertigen vill ha en hjortjakt.
— Jag har hört, att det skall finnas hjort i öfverflöd här i trakten.
— Det finns det nog.
— Åt hvilket håll ämnar ni spåra upp villebrådet?
— Bortåt Méridor,
— Aha! sade Bussy och blef mycket blek.
— Vill ni följa med mig ut på rekognoscering? frågade Monsoreau.
— Nej, tack! svarade Bussy artigt. Jag går och lägger mig i stället, jag känner att febern börjar igen.
— Hvad nu? ropade i detsamma en klar röst från ingångsdörren, har herr de Bussy stigit upp utan min tillåtelse?
— Det är min doktor, sade Bussy. Nu kan jag vara viss om att få en uppsträckning. Adjö, herr grefve! Var rädd om Roland!
— Ni kan vara lugn.
Bussy lämnade stallet och öfverhofjägmästaren steg i sadeln.
— Hur står det till? frågade doktor Rémy hastigt sin patient. Ni är så blek, herr grefve, att till och med jag skulle kunna tro er vara sjuk.
— Vet du, hvart han ämnar sig? frågade Bussy.
— Nej!
— Till Méridor.
— Har ni någonsin hoppats att han inte skulle bege sig dit?