— 173 —
— Ack, min Gud — hvad skall väl nu tilldraga sig där efter det som hände i går?
— Grefvinnan nekar naturligtvis för allt.
— Men han såg oss ju!
— Hon kommer att påstå, att han såg galet!
— Det har hon inte styrka till!
— Å, herr grefve — är det verkligen möjligt, att ni inte känner kvinnorna bättre än så?
— Jag känner mig riktigt sjuk, Rémy.
— Det ser jag. Gå nu in! Och sedan ordinerar jag…
— Hvad då?
— En grundlig frukost med hönspastej, skinka och kräftomelett.
— Jag är inte det minsta hungrig.
— Ännu ett skäl för mig att ordinera den starka frukosten!
— Jag har en aning om, att den eländige Monsoreau ställer till något tragiskt uppträde på Meridor! Och jag tror, att jag borde ha antagit hans förslag att följa med.
— Hvad skulle det ha tjänat till?
— Jag kunde ha varit ett stöd för Diana.
— Å, ni skall få se, att grefvinnan Diana reder sig på egen hand, herr grefve. Och eftersom ni måste göra detsamma, så är det bäst att ni följer med mig. Man bör inte få se er uppe och ute. Hvarför steg ni upp utan min tillåtelse?
— Jag var så orolig, jag kunde inte uthärda längre.
Rémy höjde på axlarna. Han tog Bussy med sig in och pla-
