— 174 —
cerade honom inom slutna dörrar vid ett rikhaltigt frukostbord, under det att herr de Monsoreau red ut från Angers genom samma stadsport som dagen förut.
Grefven hade haft sina skäl för att begära Roland om igen. Han ville förvissa sig om, huruvida det var af slump eller vana som denne häst, hvars ovanliga klokhet prisades af alla, hade fört honom till parkmuren vid Méridor.
Och därför lät han sin springare få lösa tyglar.
Roland svek icke sin ryttares förväntan.
Så snart han kom ut genom stadsporten, tog han af åt vänster. Herr de Monsereau lät honom hållas. Så vek han af åt höger, och herr de Monsoreau lät honom fortfarande följa sin egen vilja.
Roland trafvade framåt på den vackra, blomstrande stigen. Så bar det af inåt småskogen och därefter in bland de höga träden. Ju närmare han kom Méridor, desto lifligare blef hans lopp. Slutligen öfvergick hans traf till galopp och efter fyrtio eller femtio minuters, förlopp befann sig herr de Monsoreau precis på samma plats som dagen förut.
Men nu var där fullkomligt ensligt och tyst. Där hördes intet gnäggande, ingen häst syntes till, hvarken fri eller bunden.
Herr de Monsoreau hoppade ur sadeln. Men för att vara säker om att slippa återvända till fots, höll han tygeln öfver armen, medan han klättrade upp på muren.
Men det var lika ensligt och tyst inuti parken som utanför.
Det enda han såg var några rådjur, som gingo omkring på de vidsträckta gräsmattorna; i de ändlösa alléerna syntes ingen och intet.
Herr de Monsoreau insåg, att det skulle vara utan det minsta gagn att förlora sin tid genom att spionera på dem, som utan tvifvel hade blifvit varnade och skrämda genom hans åsyn dagen förut, och därför antingen hade inställt sina möten, eller också valt en annan mötesplats. Han steg åter till häst, vek af på en smal stig och kom efter en kvarts timmes ridt fram till barriären vid bron.
Baronen de Méridor måste låta piska sina hundar för att hålla dem i styr, då grefven red öfver bron.
När baronen såg, att det var hans svärson som kom, gick han honom till mötes med ceremoniös artighet.
Diana satt under ett af slottsgårdens stora, ståtliga träd och läste poesi. Hennes trogna följeslagerska Gertrude satt bredvid henne och sydde.
Sedan grefven hade hälsat på sin svärfar, fick han se de båda kvinnliga gestalterna.
Han hoppade af hästen och styrde sina steg mot den plats, där de befunno sig.
