— 175 —
Diana reste sig, gick honom till mötes tre steg och hälsade honom med en allvarlig bugning.
— Hvilket lugn! Eller rättare sagdt hvilken falskhet! mumlade grefven för sig själf. Men jag vill lofva, att jag skall röra upp en storm i detta lugna. vatten!
En lakej kom och tog emot hästen. Sedan öfverhofjägmästaren hade kastat tyglarna till honom, sade han till Diana:
— Vill ni förunna mig ett par minuters samtal, madame?
— Gärna, herr grefve, svarade Diana.
— Gör ni oss den äran att ta er bostad här på slottet? frågade baronen.
— Ja, åtminstone tills i morgon,
Baron de Méridor gick att själf öfvervaka, att hans svärsons rum blef ordnadt i enlighet med alla gästfrihetens lagar.
Monsoreau bjöd Diana att återtaga den plats, hon nyss hade lämnat, och tog själf Gertrudes stol, under det att han betraktade Diana med en blick, som kunde ha skrämt den modigaste man.
— Hvem var det, som promenerade tillsammans med er i parken i går afton, madame? frågade han.
Diana såg upp på sin man med klar och oskyldig blick.
— Vid hvilken tid? frågade hon med en ton, som tack vare hennes själfbehärskning icke uttryckte den minsta sinnesrörelse.
— Vid sextiden.
— Åt hvilket håll?
— Bortåt småskogen.
— Det var antagligen någon af mina väninnor, men icke jag som promenerade där.
— Det var ni, madame, förklarade Monsoreau.
— Huru kan ni veta det? frågade Diana.
Monsoreau blef helt förbluffad öfver denna fråga och fann icke ett enda ord till svar. Men snart tog vreden öfverhand öfver hans häpnad.
— Säg mig hans namn!
— Hvilkens?
— Den mans, som promenerade tillsammans med er.
— Det kan jag ju inte göra, eftersom det inte var jag, som promenerade.
— Det var ni och ingen annan, säger jag er, utropade Monsoreau och stampade med foten i marken.
— Ni misstar er, herr grefve, svarade Diana kallt.
— Hur vågar ni neka, när jag såg er med mina egna ögon?
— Å! Ni såg det själf, säger ni!
