Hoppa till innehållet

Sida:Diana 1904.djvu/605

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

— 201 —

— Du har visst aldrig orätt, tror jag! Hvar har du brefvet?

— Budbäraren vill inte lämna det till någon annan än er — och det var just det, som ingaf mig tanken, att det måste vara af stor vikt.

— Är han här?

— Ja.

— För hit honom!

Rémy öppnade en dörr och vinkade åt budbäraren, en ridknekt från Méridor, att komma in.

— Det här är grefve de Bussy, sade han och visade på denne.

— Tag hit brefvet — jag är den du söker, sade Bussy.

Han lade ett mynt i budbärarens hand.

— Å, jag känner mycket väl igen herr grefven, förklarade ridknekten och räckte honom brefvet.

— Har du fått det af henne själf?

— Nej, inte af henne, utan af honom.

— Af hvem? frågade Bussy hastigt och betraktade utanskriften.

— Af herr de Saint-Luc.

— Aha!

Bussy hade bleknat, ty af budbärarens svar hade han trott sig finna, att brefvet var från den äkta mannen och ej från hustrun. Och herr de Monsoreau hade nu en gång för alla det previlegiet att komma Bussy att blekna, så snart han tänkte på honom.

Bussy vände sig bort för att läsa brefvet och för att dölja den rörelse man alltid kan frukta att visa, så snart det gäller ett viktigt bref — såvida man icke är en Cesare Borghia, en Macchiavelli, en Cathérine af Médicis eller Lucifer själf.

Och den stackars Bussy hade gjort rätt i att vända sig bort, ty han hade knappt hunnit genomläsa Saint-Lucs bref, hvars inehåll vi redan känna, förrän blodet steg honom åt hufvudet så häftigt, att han tyckte sig se ett sjudande vågsvall för sina ögon. Hans blekhet förvandlades till den mörkaste purpur, han stod ett par ögonblick som bedöfvad och kände, att han var nära att svimma. Han sjönk ned i en fåtölj bredvid fönstret.

— Gå din väg! sade Rémy till budbäraren, förskräckt öfver den verkan, som läsningen af brefvet hade utöfvat på Bussy.

Han tog karlen vid axlarna och sköt honom ut genom dörren.

Ridknekten sprang sin väg så fort han kunde. Han trodde, att brefvet hade innehållit en ledsam nyhet och var rädd, att han skulle få återlämna myntet, som han hade fått.

Rémy gick tillbaka till Bussy och fattade honom i armen.

— Säg mig genast hur det är med er, herr grefve! utbrast han. Ty annars måste jag ögonblickligen åderlåta er.


Diana. II.13*