— 202 —
Bussy reste på sig. Han var hvarken upprörd eller bedröfvad nu längre, men hans uppsyn var mörk och dyster.
— Se, hvad Saint-Luc har gjort för mig! sade han.
Och han räckte brefvet till Rémy.
Rémy genomläste det hastigt.
— Jag tycker, att det är mycket vackert, och att herr de Saint-Luc är en ridderlig man! förklarade doktor Rémy. Lefve den, som har förstånd nog att expediera en själ till skärselden, som behöfver det så väl som herr de Monsoreau!
— Det är nästan otroligt, stammade Bussy.
— Ja, det är nästan otroligt, men det betyder ingenting. Det hindrar inte, att det inom en inte allt för lång tid kommer att finnas en grefvinna de Bussy!
— Ja, Diana skall bli min hustru, sade Bussy tankfullt.
— Jag tänker, att det inte fattas mycket i att hon redan är det — åtminstone är hon snarare er hustru än sin mans, sade Rémy.
— Monsoreau död!
— Ja, död! upprepade Rémy. Så står det skrifvet.
— Å — alltsammans förefaller mig som en dröm! Jag skall således inte längre se detta spöke resa sig mellan mig och min lycka! Rémy — det kan aldrig vara sant! Vi måste ha bedragit oss!
— Det ha vi visst inte, herr grefve! Läs brefvet om igen! Guds död — ser ni inte, att där står, att han föll på en bädd af vallmo
