— 315 —
— Förlåt, Maugiron, svarade kungen, men så handlar endast menige man. De gå blindt framåt, men anföraren måste handla med eftertanke.
— Nåväl! Må då ers majestät begagna eftertanke, men låt oss marschera framåt som soldater! sade Schomberg. Jag för min del har då ingen tanke på att striden kan få en olycklig utgång — jag har alltid tur.
— Du är lycklig, min vän, som kan säga så! sade kungen sorgset. Det kan då inte jag — men du är också endast tjugu år.
— Ers majestäts vänliga ord ha endast fördubblat vår ifver att få offra oss, förklarade Quélus. Hvilken dag tillåter ni, att vi korsa våra värjor med herrar Bussy, Livarot, Antraguet och Ribeirac?
— Aldrig! Jag förbjuder det tvärtom absolut. Aldrig, hör ni!
— Var så nådig och ursäkta oss, ers majestät! inföll Quélus, men striden är redan uppgjord — det blef den före middagen i går — och vi kunna inte ta tillbaka våra ord och löften.
— Men en kung har makt att lösa från ett löfte, förklarade Henri, om han säger: jag vill, eller jag vill inte, ty kungen är allsmäktig. Säg till dem, som vilja slåss med er, att jag har hotat er med min fruktansvärdaste vrede, om ni inlåta er i strid med någon. Och för att ni inte ska tvifla på, att jag menar hvad jag säger, så svär jag, att jag skall jaga i landsflykt hvem helst af er, som …
— Stanna, ers majestät! afbröt Quélus. Ni kan visserligen lösa oss från våra löften, men Gud ensam kan lösa oss från en ed. Svär
