Hoppa till innehållet

Sida:Diana 1904.djvu/720

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

— 316 —

icke! Ty om er vrede skulle drabba oss af sådan orsak och ni dömde oss till landsflykt, så skulle vi gå i landsflykt med glädje, därför att vi i främmande land kunde få infria vårt ord och kämpa mot våra motståndare.

— Om någon af hertigens adelsmän nalkas er på ett skotthålls afstånd, så skall jag kasta dem alla fyra i Bastiljen! utropade kung Henri.

— Och den dag ers majestät handlade så, skulle vi bege oss till Bastiljens kommendant barfota och med rep om halsen och låta honom fängsla oss tillsammans med våra motståndare, sade Quélus.

— Jag skall låta afrätta dem! Guds död — jag är väl kung ännu, hoppas jag!

— Om våra fiender blifva så behandlade, så skulle vi alla fyra skära strupen af oss vid foten af deras schavott.

Henri teg en lång stund. Därefter lyfte han sina mörka ögon mot höjden.

— Det kan man verkligen kalla tappra och högsinnade ädlingar! Och om Vår Herre icke välsignar en sak, som försvaras af så modiga män …

— Var inte ogudaktig — häda inte! sade Chicot med högtidlig ton, i det han steg ur sängen och gick fram till kungen. Dessa unga män äro tappra och ädelsinnade, uppfyll nu deras önskan! Bestäm en dag, då striden får äga rum — det hör dig till, men icke att diktera lagar för den Allsmäktige!

— Ack min Gud, min Gud! mumlade kung Henri.

— Sire, vi bönfalla! sade de fyra adelsmännen och böjde knä med sänkta hufvud.

— Nåväl, må så vara! Gud är rättvis, och han skall ge oss seger. Men vi måste beflita oss att göra oss behagliga inför Herren. Kom i håg, att Jarnac med ifver förrättade sin andakt, innan han gick att strida mot La Chateigneraie, som glömde sina religiösa plikter för vin och kvinnor. Gud hade kanske eljest haft barmhärtighet med den stackars Chateigneraies ungdom, hans skönhet och styrka, men så blef det Jarnac som afgick med segern och tog hans lif. Och nu skola vi alla ägna oss åt ifriga andaktsöfningar. Om tiden tillät, så skulle jag sända edra värjor till Rom och bedja den helige fadern välsigna dem. Nu få vi nöja oss med Sainte-Genevièves välsignelse, Vi fasta och gissla oss och fira Kristi Lekamens fest, och dagen därpå …

— Å, tack, tack, sire! utropade de fyra adelsmännen, det blir således om åtta dagar!

De kysste med hänförelse kungens händer. Henri omfamnade dem ännu en gång och gick sedan gråtande in i sitt bönerum.

— Programmet är således fullständigt ordnadt, sade Quélus. Det