— 342 —
Kungen gick och satte sig på en pall, som stod litet längre in i cellen.
— Jaså, du är här nu, din Herodes, din hedning, din Nebukadnezar! utbrast Gorenflot utan någon som helst öfvergång och med båda händerna i sidorna.
Hans majestät tycktes bli en smula öfverraskad.
— Är det till mig ni talar, broder?
— Visst är det till dig — hvem skulle det annars vara till? Kan man hitta på ett enda okvädinsord, som inte passar in på dig?
— Broder! mumlade kungen.
— Prat! Du har ingen broder här! Jag har länge funderat på ett strafftal till dig, och nu skall du få det. Jag skall indela det i tre delar, så som det anstår en predikant. För det första är du en tyrann — för det andra är du en vällusting — och för det tredje är du en afsatt kung. Om detta allt vill jag nu tala.
— Afsatt! Men, broder … utbrast kungen häftigt, där han satt i skuggan.
— Ja, just det! Det går inte här som i Polen — här kan du inte rymma din väg …
— Således ett lömskt försåt!
— Min käre Valois! Du måste lära dig, att en kung inte är annat än en människa, så länge han ännu är människa.
— Ämnar man bruka våld mot mig?
— Guds död! Du tror väl inte, att man har stängt in dig för att handtera dig med silkeshandskar?
— Ni missbrukar religionen för att befrämja världsliga afsikter, broder!
— Strunt i allt prat om religion! skrek Gorenflot.
— Å! suckade kungen. Hur kan en helig man säga sådana saker? Ni ådrar er en evig fördömelse!
— Det finns ingen fördömelse! Nå, är du färdig, Valois?
— Till hvad då?
— Att afsäga dig kronan. Jag har fått i uppdrag att uppmana dig därtill. Och jag uppmanar dig!
— Men då begår ni en dödssynd, broder!
— Åhå! utbrast Gorenflot med ett cyniskt leende. Jag har rättighet att ge absolution, och det ger jag mig själf på förhand. Seså, säg nu, att du afstår från Frankrikes tron!
— Hellre dör jag!
— Nå, det blir nog din lott! Nu kommer priorn strax igen. Skynda att fatta ditt beslut!
— Jag har mitt garde och mina vänner — jag skall veta att försvara mig.
