— 411 —
— Ge mig nådestöten, herr d'Antraguet, eller låt min värja ligga hviskade Quélus.
— Var så god, herr grefve! sade Antraguet och räckte värjan till Quélus med en vördnadsfull bugning.
En tår glänste i den döendes öga.
— Vi kunde ha varit vänner, mumlade han.
Antraguet räckte honom sin hand.
— Godt! sade Chicot. Man kan inte gärna vara ridderligare! Men laga nu, att du kommer i väg, Antraguet! Du är verkligen värd att lefva.
— Men mina kamrater? sade den unge adelsmannen tvekande.
— Jag skall ta vård om dem såväl som om kungens vänner.
Antraguet svepte in sig i en kappa, som hans ridknekt höll i beredskap åt honom. Han måste dölja att han var fläckad af blod. Och lämnande både döda och sårade åt pagernas och ridknektarnas omsorger, hade han snart försvunnit genom porte Saint-Antoine.
LV.
SLUTET.
Likblek af oro och skälfvande vid minsta ljud gick kung Henri af och an i sin vapensal. Hans erfarenhet i allt, som rörde fäktning och annan vapenföring, satte honom i stånd att kunna noga beräkna allt hvad hans vänner togo sig för — den tid de behöfde för att komma till stridsplatsen och för att utkämpa striden, såväl som alla de goda eller dåliga chancer de kunde påräkna på grund af olika karakter, kraft och skicklighet.
— Nu gå de öfver rue Saint-Antoine, sade han för sig själf.
— Och nu äro de på stridsplatsen.
— Nu är striden börjad.
Kungen skälfde i alla leder och försjönk i bön.
Men i djupet af hans själ arbetade andra tankar sig fram, och hans andaktsöfning blef endast ord utan mening.
Efter några sekunder steg han upp.
— Bara Quélus kommer ihåg stöten, som jag har lärt honom, sade han, att parera med värjan och hugga med dolken. Schomberg är lugn och kallblodig, han dödar naturligtvis Ribeirac. Och om Maugiron inte har alltför stor otur, skall han med lätthet reda sig med Livarot. Men d'Épernon är naturligtvis dödens. Lyckligtvis tycker jag minst om honom af de fyra. Men det är säkert inte nog med att den förskräcklige Bussy dödar honom — han kastar sig naturligtvis också öfver de
